Santiago, 061211 (IPS) – Chiles exdiktator Augusto Pinochet – som på söndagseftermiddagen dog i Santiago, 91 år gammal – kommer att gå till historien som en av 1900-talets nyckelpersoner, vars beryktade brott mot mänskliga rättigheter och korruption överskuggar den statsmannastatus han en gång aspirerade på.
Pinochet stod inför fyra rättsprocesser om brott mot mänskliga rättigheter och två om förskingring och korruption då han den tredje december drabbades av en hjärtattack och för sista gången hamnade på militärsjukhuset i Santiago – hans tillflyktsort vid upprepade tillfällen sedan år 2000, då han undslapp rättegång tack vare att en kontroversiell diagnos fastslog att Pinochet blivit senil.
Pinochet, som föddes i den chilenska hamnstaden Valparaiso den 25 november 1915, styrde Chile med järnhand i 17 år sedan han i en militärkupp år 1973 störtat socialisten Salvador Allendes demokratiskt valda regering – “för att rädda fäderneslandet undan kommunismen”, som Pinochet själv sade.
I Latinamerika blev Pinochet pionjär på den ekonomiska politikens område då han genomdrev en nyliberal agenda. Han avvecklade Chiles välfärdsstat och sålde offentlig verksamhet billigt till privata företag i en process som hade varit omöjlig att genomföra om han inte förbjudit fackföreningar och vänsterpartier.
Under hans diktatur mellan åren 1973 och 1990 dog eller försvann 3 000 människor, och minst 35 000 torterades.
Det var den 23 augusti 1973 som president Allende tvingades acceptera den dåvarande arméchefen Carlos Prats avgång och ersätta honom med Pinochet, en tystlåten officer som Allende ansåg vara inte alldeles skärpt, men i alla fall lojal gentemot rikets lagar.
Bara 19 dagar senare var statskuppen ett faktum. Under sin tid vid makten omgav sig Pinochet med medarbetare som var villkorslöst lojala mot honom och pressade sina kritiker att avgå. Vissa oskadliggjordes rent fysiskt, som Carlos Prats – som mördades i Buenos Aires 1974 – och general Oscar Bonilla, som dog i en outredd flygplansolycka ett år senare.
Flygvapengeneralen Alberto Bachelet, som samarbetade med Allendes administration, torterades till döds, och hans fru och dotter – nuvarande presidenten Michelle Bachelet – tvingades att gå i exil, liksom omkring 800 000 andra chilenare.
Trots att flera av Pinochets underlydande har erkänt och dömts för brott som begicks under diktaturen tog generalen själv aldrig på sig juridiskt ansvar. Han bad heller aldrig offren om ursäkt, vilket dock general Juan Emilio Cheyre gjorde år 2004, under sin tid som arméchef.
Liksom general Franco i Spanien lyckades Pinochet undvika att förskjutas av det internationella samfundet under diktaturens första år genom att omge sig med rådgivare som införde frihandelsreformer, privatiserade det sociala säkerhetssystemet, sjukvård och utbildning, samtidigt som han byggde upp ett konstitutionellt ramverk för en auktoritär stat skyddad av de väpnade styrkorna.
Pinochets inflytande fortsatte därför också efter Chiles övergång till demokrati att kasta sin skugga över politiken och juridiken. Men den förre diktatorns allsmäktighet rämnade när han greps i London den 16 oktober 1998 på häktningsorder av den spanske domaren Baltasar Garzón, som ville ställa honom inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter.
Pinochet hölls i husarrest i London i 503 dagar, men frigavs på grund av dålig hälsa av “humanitära skäl” av premiärminister Tony Blairs regering och kunde återvända till Chile den 3 mars år 2000. Där väntade en flod av anmälningar från vänsterpartier, familjer till offer för diktaturen och fackföreningar. Men Pinochet lyckades alltså klara sig undan alla rättsprocesser med hänvisningar till sviktande hälsa och senilitet – en diagnos som dock motsades av hans egna rediga offentliga uttalanden. Exdiktatorn dog i sin sjuksäng, omgiven av sina älskade och omhändertagen på bästa sätt – ett privilegium som hans offer, vars familjer fortfarande kräver rättvisa, förnekades.
