Washington, 061031 (IPS) – Presiden George W Bush avvisade i förra veckan alla förslag att engagera sig i direkta samtal med Syriens regering och president Bashar al-Assad. Men trycket på honom att ändra sig ökar, både från Washington och från Mellanöstern.
Även om Syrien officiellt aldrig utnämndes till en av “ondskans axelmakter” har landet behandlats med samma tystnad och kyla som de kvarvarande axelmakterna Iran och Nordkorea. Den tredje medlemmen, Libanon, förlorade sin premiärminister då Rafik Hariri mördades i februari 2005.
Men efter sommarens krig mellan Israel och libanesiska Hizbollah och med det ökande stödet för ett amerikanskt tillbakadragande från Irak blir det allt svårare för Bush att motivera sin vägran att byta taktik.
– I alla avgörande utmaningar vi står inför i Mellanöstern – Irak, den arab-israeliska konflikten, Hizbollahs och Hamas roller, Iran – kommer det att bli onödigt stora komplikationer om inte Syrien är villigt att samarbeta med oss, sa den tidigare ambassadören i Damaskus, Edward Djerejian, nyligen till tidskriften National Journal.
På liknande sätt resonerar flera så kallade “republikanska realister”, såsom ordföranden för senatens utrikespolitiska kommitté Richard Lugar, liksom minst en av Washingtons europeiska allierade, Storbrittannien. Också ett stort antal framstående israeliska statsmän, till och med medlemmar i Ehud Olmerts regering, som anser att Assads påståenden att han vill medverka till ett fredsavtal med den judiska staten borde testas, har uppmanat Bush-administrationen att få med sig Assad – om inte annat för att försöka få loss Damaskus från alliansen med Iran och Hizbollah.
– Assad är angelägen om att få tillbaka Golanhöjderna från Israel, men ännu mer angelägen är han om att göra gemensam sak med USA, säger David Kimche, tidigare chef för Israels utrikesdepartement och ordförande för Israels utrikespolitiska råd, och tillägger: – Det ligger i USA:s intresse att få Irans grepp om Syrien att släppa, vilket också skulle uppskattas av moderata araber i regionen.
Ett förnyat engagemang mellan Washington och Damaskus skulle också kunna underlätta återupptagandet av samtal mellan israeler och palestinier, tror Kimche.
Det faktum att Vita Huset i förra veckan gav klartecken till ett möte i New York mellan förre utrikesministern James Baker – som nu leder den av kongressen tillsatta arbetsgruppen Iraq Study Group, ISG – och Syriens utrikesminister Walid Muallem har spätt på spekulationerna om att Bush är på väg mot en mer flexibel inställning än han tidigare har haft.
När Bush vid en presskonferens på onsdagen tillfrågades om han skulle vara villig att samarbeta med Syrien och Iran om det betydde att situationen i Irak förbättrades, upprepade dock presidenten det vanliga mantrat: att båda länderna “vet mycket väl” vad de behöver göra för att få nåd hos USA.
– Vårt meddelande till Syrien står fast: underminera inte premiärminister Hanna Sinioras regering i Libanon, hjälp Israel att få tillbaka den fånge som Hamas tagit, tillåt inte Hizbollah och Hamas att smida planer på attacker mot demokratier i Mellanöstern, och hjälp oss i Irak. De känner till vår position, sa president Bush vid presskonferensen. Bakom Bushs senaste uttalande ligger dock som vanligt en meningsskiljaktighet inom administrationen. Redan under de första dagarna i kriget mellan Israel och Libanon i somras uppmanade utrikesdepartementet Vita Huset att vända sig till Damaskus, särskilt sedan Israels Olmert vid upprepade tillfällen bett Washington att få med Syrien i kraven på att de två israeliska soldaterna som tillfångatogs av Hamas skulle släppas.
Men hökarna i Nationella Säkerhetsrådet, och då särskilt Elliot Abrams och vicepresident Dick Cheney och hans kontor, med säkerhetsansvarige John Hannah och Mellanöstern-experten David Wurmser i spetsen, argumenterade framgångsrikt emot ett sådant steg. Olmerts begäran avvisades.
Enligt hökarnas åsikt är Assad inte bara oärlig i sina föresatser att få till stånd ett fredsavtal med Israel. De menar att hans grepp om makten är svagt och blir allt svagare. Denna svaghet, anser de, gör honom så beroende av Iran att Damaskus i princip är en av Teherans skyddslingar. Därför bör Syrien också behandlas som en sådan, menar de. Därtill skulle ett öppnande för dialog med regeringen i Syrien både ge en legitimitet till Damaskus som de styrande inte förtjänar, och underminera de pro-västliga krafter och den moderata opposition som finns i Syrien, anser Cheney och hans meningsfränder. Dessa argument tycks dock ha förlorat utrymme i den offentliga diskussionen, där framför allt republikaner under de senaste veckorna krävt en “kursändring” både i fråga om Irak och i Mellanösternpolitiken i stort.
Ett växande antal experter menar att Syriens relation med Iran snarare har att göra med taktiska beslut än med svaghet eller strategi, och att Irans grepp om Syrien därför inte kan anses vara så starkt som hökarna tror.
Så länge den amerikanska administrationen ser Iran som det största hotet mot det amerikanska inflytandet i regionen, menar experterna, borde Washington vara berett att erbjuda Damaskus morötter för att frigöra Syrien från Teherans inflytande.
– USA borde visa sitt intresse för en bredare strategisk dialog med Assad, i syfte att nyetablera ett amerikansk-syrianskt samarbete i viktiga regionala frågor. De strategiska fördelarna för Syrien att samarbeta med USA borde lyftas upp på bordet, säger Flynt Leverett, som var ex-president Bill Clintons högste Mellanöstern-expert och satt kvar på den posten under Geroge W Bushs två första år vid makten.
– Jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att Bashar vill vända sig till USA, säger Leverett.
