New York, 061018 (IPS) – Samtidigt som domstolarna i Rwanda kämpar för att skipa rättvisa efter folkmordet för 12 år sedan sitter änkor till män som då mördades sida vid sida med krigsförbrytarnas fruar och flätar korgar. Fram växer deras egen väg till försoning.
Korgflätning är en traditionell hantverkssyssla i Rwanda och har varit avgörande för den sociala sammanhållningen i hundratals år. Nu har korgarna överraskande blivit en storsäljare hos en stor butikskedja i USA – och dessutom en förenande kraft för hutuer och tutsier.
På Macy’s i New York fanns flera kvinnor från Rwanda, både hutuer och tutsier, på plats i oktober för att presentera en ny kollektion av korgar och visa upp den särskilda flätteknik de använder.
Länken mellan Macy’s och hantverkarna är Willa Shalit, en amerikansk konstnär och affärskvinna, och hennes projekt Rwanda Path to Peace, på svenska ungefär “Rwandas väg till fred”.
– Konsthantverk från Rwanda har aldrig exporterats i en sådan här skala tidigare, säger Shalit.
Ungefär 2 500 kvinnor runt om i Rwanda är nu organiserade i hantverksgrupper och flätar korgar inom ramen för Shalits fredsprojekt. Den ekonomiska genklangen i Rwanda har varit märkbar, framför allt på landsbygden där behoven är störst.
FN:s utvecklingsfond för kvinnor, som ger tekniskt stöd åt hantverksgrupperna, menar att programmet bland annat har medfört minskad kvinnomisshandel, eftersom kvinnorna själva kan försörja sig och sina familjer och ofta drar mannen med sig i den positiva spiralen. Dessutom har hivpositiva som involverats i projektet oftare råd att skaffa de mediciner och den näring de behöver, och deras arbete har medfört att de får större respekt i sina bostadsområden.
– Det en amerikansk kvinna gör när hon köper en sådan här korg är att ge en kvinna i Rwanda mat, kläder och liv, säger Consolate Mukanyiligira, som arbetar på en intresseorganisation för änkor efter folkmordet, Avega. Avega är också en paraplyorganisation som länkar samman de olika hantverksgrupperna.
Korgprogrammet som nu vuxit sig så stort började som en enskild ansträngning bland några få professionella korgflätare i Rwanda. Dessa konsthantverkare var inte bara ute efter affärsframgångar, utan ville medverka till att hitta en läkande process där rättssystemet misslyckats. 12 år efter det inbördeskrig som dödade en miljon människor på 100 dagar är Rwandas rättssystem fortfarande oförmöget att hantera det. Omkring 120 000 personer sitter i häkte i väntan på åtal för brott relaterade till folkmordet. Vissa av dem har väntat i mer än tio år. Även om 1 000 rättegångar skulle genomföras per år skulle rättsprocessen ta över ett århundrade.
För att snabba på processen har man återuppväckt ett traditionellt rättssystem baserat på byråd, det så kallade gacacasystemet. Gacaca är ett vågat experiment för att skipa lokal rättvisa. Många observatörer håller med om att det är landets bästa chans att uppnå någon slags känsla av avslut.
Men vissa människorättsaktivister menar att gacacasystemet har flera brister. Vittnesskyddet är mycket begränsat. Reglerna omkring bevisföring och straffsatser är subjektiva och inkonsekventa. Domstolarna är koncentrerade kring städerna, medan landsbygden har liten chans att få hjälp att skipa rättvisa. Och värst av allt: Många av domarna som dömer i Gacaca-rättegångarna har själva deltagit i folkmordet, har man upptäckt.
Rwandas korgflätningsnätverk tycks ha lyckats med vad domstolarna misslyckats med. Försoning var en medveten del av projektplanen redan från början och varje hantverksgrupp består nu av både hutu- och tutsikvinnor. Hantverkarna sitter som traditionen påbjuder i stora grupper och delar på material och verktyg i ett nära samarbete. De som leder arbetet delar med sig av sina kunskaper åt alla som vill lära sig. En av lärarna i projektet är Pascasie Mukamulingo, som anses vara den bästa korgflätaren i landet.
Flätandet räddade Mukamulingos liv. När kriget bröt ut 1994 var hon i Kigali för att sälja sina korgar. När hon återkom till sin by var hennes familj, som var tutsi, mördad.
Stämningen i byn var spänd och Mukamulingos grannar, som var hutuer, ville inte komma nära henne av rädsla för att hon skulle hämnas. Då startade Mukamulingo en korgflätargrupp tillsammans med en hantverkare som var hutu. De döpte gruppen till Dufutanye, som betyder “låt oss arbeta tillsammans”.
– Korgarna var det bästa sättet att föra människor samman, säger Mukamulingo. Människor kom ut från fängelset där de suttit dömda för krigsbrott och ville veta hur de kunde delta i korgprojektet.
I en gacacarättegång dömdes en dag en man som var hutu för mordet på Mukamulingos son. Mördarens fru var medlem i Dufutanye och höll på att lära sig att väva. Skamsen lämnade kvinnan gruppen, men Mukamulingo bad henne att återvända.
Den nyaste korgen Mukamulingo har designat, en svart-vit fruktskål med schackrutor, symboliserar samexistensen mellan hutuer och tutsier.
– Jag har aldrig sett en så framgångsrik väg till försoning förut, säger Shalit. Om man slipper fokusera på traumat och har ett gemensamt mål för ögonen istället, då kommer försoningen mer naturligt.
Butikskedjan Macy’s, där korgarna sålde slut omedelbart, har lovat att medverka till att projektet blir långsiktigt hållbart. Nu söker Shalit en marknad för korgarna i Europa och Asien.
