Dhaka, 061002 (IPS) – Bangladeshs konfektionsindustri har klarat förändringar av världshandeln, trots att många trodde att de skulle knäcka exporten. Men företagens vinster görs på bekostnad av de omkring två miljoner människor som arbetar inom industrin och som knappt kan överleva på sina låga löner.
När Världshandelsorganisationen WTO i januari 2005 tog bort kvoterna för import och export av textil och konfektion mellan sina medlemsländer spådde många betraktare, däribland Världsbanken och Internationella valutafonden, att Bangladeshs export skulle minska med 30 procent, framför allt på grund av konkurrens från Kina. Men istället har landets export ökat med 24 procent, främst tack vara de låga priser på färdiga produkter som de bangladeshiska tillverkarna erbjuder. Men de låga lönerna och dåliga villkoren för de anställda inom industrin har skapat omfattade protester i landets exportzoner och i konfektionsfabrikerna runt huvudstaden Dhaka. Oron ledde till att regeringen i maj i år satte samman en lönekommission där både fabriksägare och arbetare representerades. Den 12 september lade kommissionen fram ett förslag om nya minimilöner. Men förslaget ogillas av både företagsägare och arbetare. Industrin anser att de föreslagna lönerna är för höga – och löntagarna menar att de är för låga för att överleva på. Läget är fortfarande spänt. Då och då arrangerar arbetarna demonstrationer och protester, och i styrelserummen uttalas håra ord medan regeringen försöker plädera för kommissionens förslag. IPS har träffat några av de berörda arbetarna. Tania är tonåring och arbetar i en t- shirtfabrik där hon tjänar 125 kronor i månaden. Övertid kan ge ungefär 60 kronor extra. Nu sitter hon med sin familj och äter en skål med ris och en curry gjord av kycklingklor i ett slumområde i Dhaka. – De rika äter kycklinglår, och vi kan ibland äta klorna, men ofta är de också för dyra för vår familj, säger Tanias mamma Rahima. Familjen består av sju personer. Tania och hennes syster arbetar båda på fabriken medan pappan och den yngre sonen är dagslönearbetare. Hela familjen bor i en fönsterlöst rum i en barackliknande byggnad, som är typiskt i de textilproducerade regionerna. Hyran för rummet ligger på cirka 270 kronor i månaden. En annan av arbetarna, Shila, tjänar omkring 175 kronor i månaden. Hon bor inhyst i en familj och betalar 128 kronor för mat och husrum. – Vi bor åtta personer i ett litet rum. Till frukost äter vi oftast ris och potatismos. Till lunch äter vi antingen torkad fisk eller småfisk, men ofta är det bara grönsaker till riset, säger Shila. Flickorna fick en minimal löneförhöjning tack vare protesterna i maj. Minimilönen för biträden inom konfektionsindustrin höjdes till cirka 180 kronor i månaden första året man arbetar och till cirka 250 tredje året. Den existerande minimilönen i landet fastställdes för 12 år sedan och ligger på 110 kronor i månaden. Fabriksägarna hävdar att minimilönen bara betalas ut under en persons första år som “praktikant” och att den anställde därefter kan förhandla om en löneförhöjning. Men detta stämmer inte överens med verkligheten, enligt anställda och fackliga representanter. Halima arbetar på en skjortfabrik och har en bruttolön på cirka 200 kronor i månaden. Men hennes arbetsgivare använder inte stämpelklockor eller något annat som visar hur mycket de anställda har jobbat.
– De lurar oss. Jag arbetar över 100 timmar övertid men för det får jag bara 60 kronor, säger Halima, som berättar att hon vanligtvis jobbar sju 13-timmars dagar i veckan och att hon får betala böter om hon uteblir från arbete eller kommer för sent tre dagar i rad. Fabriksägarna hävdar att de löneförhöjningar som facket kräver skulle stjälpa industrin. – Vinsterna nuförtiden överstiger knappt tre procent av den årliga omsättningen, säger Anisul Huq, en av arbetsgivarnas representanter i lönekommissionen. Men ekonomen A. Razzaque menar att det går att räkna på andra sätt, så att vinsterna ligger på cirka tio procent. Men han erkänner att även en mindre löneförhöjning kommer att bli kännbar för många fabriker. Fabriksägaren Rafez Alam Chowdhury kritiserar regeringen för den uppkomna situationen. Han menar att regeringen borde underlätta för företagen genom bättre reglering av exempelvis priser och räntor. – Akut elbrist har ökat våra kostnader med 30 procent. Omkring två till tre procent av våra kostnader går till mutor, transportsituationen är kaosartad och räntorna är höga, säger han. Konfektionsindustrin bidrar med omkring 76 procent av Bangladeshs exportinkomster. Omkring 80 procent av dem som jobbar i industrin är kvinnor. Industrin har länge levt på de låga lönerna men protesterna i maj visar att botten kan vara nådd. I flera dagar var den största exportzonen utanför Dhaka lamslagen. Desperata arbetare gick ut i vild strejk och attackerade fabriker. Två arbetare dog och hundratals skadades när polisen använde våld mot de strejkande. Efter oroligheterna nåddes den 12 juni ett avtal mellan regeringen, fabriksägarna och facket där de anställda utlovades bättre löner, en veckas semester, riktiga anställningspapper och mammaledighet. Under sommaren har den enskilda organisationen Karmajibi Nari genomfört två undersökningar i 100 fabriker. Organisationens forskningschef, Ziaul Haq Mukta säger att villkoren sakta förbättras men varnar för att om det inte sker tydliga förbättringar så finns det en risk för fler våldsamma konflikter. – Tidigare försök att förbättra villkoren har inte gett några resultat. Den här gången ser arbetarna att våld tvingar ägarna och regeringen att vidta åtgärder. I avsaknad av fackföreningsrepresentation på fabrikerna riskerar legitimt missnöje att omvandlas till anarki. Trots att det finns över 30 fackförbund för konfektionsarbetare så har få av dem möjlighet att arbeta inne på fabrikerna.
