Rio de Janeiro, 060816 (IPS) – När de flesta socialistiska flaggor har halats från världsscenen och den kubanske presidenten Fidel Castro har stigit åt sidan, åtminstone tillfälligt, är anti-imperialistiska känslor troligen det som kommer att vara den kubanska regimens främsta källa till både intern samanhållning och internationellt inflytande.
Castro gjorde sitt berömda uttalande: “Historien ska frikänna mig” när han 1953 stod inför rätta för det misslyckade upproret mot Fulgencio Batistas regim. Den då 27-årige Castro fängslades, men sex år senare lyckades den revolution som han anförde störta diktaturen. Kuba var senare inte framgångsrikt i sina försök att exportera revolutionen genom egna offensiver och stöd till utländska väpnade grupper. Detta stöd omfattade även utbildning av tusentals gerillakrigare i Afrika och Latinamerika. Trots det har den karibiska ön gjort avtryck på den internationella scenen som är imponerade för ett litet land med bara 11,2 miljoner invånare.
Denna aspekt är en viktig del av varje utvärdering av “Castro-eran”, men historien kommer nog främst att döma den kubanske ledaren, som fyllde 80 år i söndags, för hur han styrt Kuba och efter hur framtiden för landet kommer att utveckla sig: en kollaps, en fortsättning eller reformer av det politiska systemet? Kubas mest välkända försök att stödja en väpnad revolution utanför landets gränser skedde under det misslyckade gerillakriget i Bolivia, som avslutades 1967 med argentin-kubanen Ernesto “Che” Guevaras död. “Skapa ett, två, tre – många Vietnam”. Så löd en slogan som användes för att bygga upp stöd till väpnade kamper i en rad länder vid den här tiden. Målet var att bekämpa imperialismen och stödja vietnameserna i kriget mot USA. Socialistiska grupper bekämpade också de latinamerikanska diktaturerna som stöddes av USA under 1960 och 1970-talet. I Argentina, Brasilien och Uruguay skedde främst urbana uppror mot diktaturerna – uppror som byggde på lokala idéer och villkor, men som var inspirerade av den kubanska revolutionen. Många av de anti-amerikanska rebellerna hade varit på Kuba och fått utbildning och de var övertygade om att “en revolutionärs plikt är att göra revolution”.
Men den träning de fått på Kuba var i gerillakrigföring på landsbygden, som inte lämpade sig för strider i städerna. Det säger bland andra Efraín Martínez Platero, före detta ledare för de uruguyanska Tupamaro-rebellerna, i boken “Den omöjliga revolutionen”, skriven av journalisten Alfonso Lessa.
Dessa väpnade latinamerikanska grupper krossades av militären och polisen. Det var bara i Nicaragua som den sandinistiska befrielsefronten FSLN fick framgång och lyckades ta makten 1979. Sandinisterna lyckades mycket tack vare ett brett motstånd mot Somoza-dikaturen i landet.
Kubaner var direkt involverade i uppror i flera latinamerikanska länder under 1960-, 1970- och 1980-talet och dussintals dödades. Förutom i Bolivia fanns det kubanska revolutionärer i Argentina, Chile, Dominikanska republiken, Grenada, Nicaragua och Venezuela, enligt Dariel Alarcón Ramírez, som själv stred under namnet “Benigno” och var en av fem överlevande medlemmar av Che Guevaras grupp i Bolivia. Benigno deltog först i den kubanska revolutionen, och utbildade sedan i många år gerillamedlemmar från andra länder. Men han bröt med den kubanska regimen 1995, gick i exil i Frankrike och skrev där boken “En kubansk soldats minnen: Revolutionens Liv och Död”. I boken riktar han allvarlig kritik mot Fidel Castro, bland annat antyder han att Castro skickade Che till Bolivia för att dö.
Enligt Benigno dog kubaner även i Algeriet, Angola, Etiopien, Guinea, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Somalia, Västsahara och Uganda. De kubanska trupperna hjälpte grupper i dessa länder att bekämpa europeisk kolonialism och med regeringsbildningen i flera länder som just blivit självständiga.
Det viktigaste exemplet är Angola, där tusentals kubanska soldater – mot slutet deltog uppskattningsvis 50 000 – bidrog till att säkra nationens självständighet genom att hjälpa till med att stoppa den sydafrikanska militärens invasion och genom att stödja MPLA-regeringen. De kubanska trupperna var lojala mot Angolas förste president, Agostinho Neto, som dog 1979, och med hans efterträdare José Eduardo dos Santos. 1977 hade de kubanska trupperna en viktig roll i att stoppa ett kuppförsök som genomfördes av en utbrytargrupp ur MPLA, en grupp som uppgavs ha stöd från Sovjet.
Vid det här tillfället stod den kubanska regimen i opposition till den sovjetiska – trots Kubas stora beroende av ekonomisk hjälp från Sovjet. Det ekonomiska stödet från Sovjet fortsatte fram tills Sovjetunionen kollapsade 1991.
Ett mysterium under Castros regim är avrättningen av general Arnaldo Ochoa 1989. Ochoa var en hjälte från den kubanska revolutionen som senare ledde operationer i Angola. Plötsligt anklagades han för narkotikabrott, en snabb rättegång genomfördes och han avrättades. Benigno hävdar i sin bok att Ochoas illegala handel inte bara hade stöd från regimen – utan till och med var beställd av den på grund av att man behövde inkomsterna. Benigno kallar avrättningen av Ochoa för ett sätt att blidka de amerikanska myndigheterna – som ska ha förberett ett tillslag mot den kubanska narkotikahandeln.
Under perioder ledde också Kubas anti-imperialism till att landet hade relationer med icke-socialistiska, nationalistiska militärregimer som tagit makten genom militärkupper, exempelvis Omar Torrijos regim i Panama (1968-1981) och general Juan Velasco Alvarados i Peru (1968-1975). Kuba har de senaste åren börjat ta sig ur den isolering som orsakats av 40 år av USA-sanktioner bland annat tack vare nära samarbete med vänsterregeringarna i Venezuela och Bolivia. Kuba har även stärkt sina band till de mer moderata vänsterregeringarna i Argentina, Braslien och Uruguay. Venezuelansk olja har givit Kubas ekonomi ett välbehövligt tillskott och de senaste åren har landet skickat tusentals läkare till andra länder. Ungefär 20 000 kubanska läkare uppges arbeta bara i Venezuela.
