Buenos Aries, 060327 (IPS) – Militärkuppen i Argentina den 24 mars 1976 förändrade landet. Tusentals människor kidnappades och försvann under militärregimen 1976-1983. Efter diktaturen har den argentinska demokratin förändrats i grunden.
Före kuppen dominerades demokratin av politiska partier och fackföreningar vilka i dag bara är en av flera kanaler för medborgarnas deltagande i samhället. En del av deras roll har tagits över av olika slags organisationer: människorättsorganisationer, miljörörelser, kvinnorörelser, konsumentgrupper, arbetslöshetsorganisationer och lokala medborgargrupper som är engagerade i sina närsamhällen.
Dessa organisationer har stort inflytande på samhället. En del av de tyngsta organisationerna bildades av släktingar till offer för diktaturen. Mödrarna och mormödrarna på Plaza de Mayo är kanske de mest kända. Varje vecka under diktaturen demonstrerade de på Plaza de Mayo i Buenos Aries.
– Vi satt inte bakom ett skrivbord och försvarade de mänskliga rättigheterna, utan vi gick ut på gatorna under diktaturen och krävde att få tillbaka våra försvunna söner och döttrar, säger Hebe de Bonafini, ordförande för Mödrarna på Plaza de Mayo. – Mödrarna deltog i att bygga den här demokratin och vi fortsätter att göra det, säger hon. Organisationen splittrades senare i två grupper: Mödrarna på Plaza de Mayo och Mormödrarna på Plaza de Mayo. – Jag minns fortfarande glöden bland studenterna 1983, när demokrati återinfördes efter sju års diktatur, säger advokaten Marta Gaba. Före 1983 var det förbjudet för fler än tre personer att arrangera ett möte på universitetet. Gaba säger att vid slutet av diktaturen var det de politiska partierna som samlade människorna. Varje partimöte drog tusentals människor. Men sedan dess har detta förändrats, menar hon.
– I Argentina väljer vi våra representanter i regeringen. Men när det gäller dagliga problem, krav på rättvisa och när vi kräver att lokala frågor uppmärksammas så väljer människor att uttrycka sig direkt – utan mellanhänder, säger Marta Gaba. – Jag kallar det för socialt deltagande, det är politiskt men ryms inte i de politiska partierna.
Kuppen 1976 var den sjätte militärkuppen på 50 år i landet. Många argentinare säger i dag att de vid kuppen 1976 inte trodde att den skulle skilja sig stort från tidigare kupper. Ingen föreställde sig det skräckvälde som väntade. Kidnappningar, tortyr, våldtäkt, försvinnanden, mord och censur var några beståndsdelar i diktaturens grymma taktik för att krossa varje tecken till motstånd. Arvet efter diktaturen blev ett mycket mer ojämlikt samhälle och en stor utlandsskuld. Nu, 30 år efter landets blodigaste diktatur, ser samhället och staten tillbaka på diktaturen på många olika sätt: genom demonstrationer, minnesstunder, seminarier och utställningar. Teve och radio sänder minnesprogram och tidningar trycker specialutgåvor.
Försvarsdepartementet beordrade inför 30-årsdagen att de väpnade styrkornas arkiv skulle offentliggöras – för att få fram information till rättegångar mot misstänkta före detta torterare. 500 före detta militärer och poliser har åtalas i nästan 1 000 fall av brott begångna under diktaturen. Rättegångarna inleddes för två år sedan, efter att de amnestilagar som gett åtalsfrihet åt uniformerad personal upphävts. Argentinas president Néstor Kirchner lade inför 30-årsdagen av kuppen fram ett förslag om att göra den 24 mars till en nationell helgdag. Det antogs efter viss debatt av parlamentet. – Vi vill ha rättvisa, minnen och sanning – utan hat och utan hämnd, sade Kirchner, som vill att den 24 mars ska bli en dag för kontemplation då alla kan reflektera över historien.
