New York, 060220 (IPS) – De människor som tvingas fly undan krig, naturkatastrofer och konflikter men som stannat kvar inom sitt eget lands gräns lever i ett rättslöst limbo. I Afrika handlar det om 12 miljoner människor som har tvingats lämna sina hem.
Internflyktingarnas situation är ett av Afrikas värsta – och minst åtgärdade – problem, enligt Dennis McNamara, FN:s särskilda samordnare för internflyktingar. Han nämner konfliktdrabbade länder som Sudan, Somalia, Kongo-Kinshasa, Uganda och Burundi som länder med stora grupper internflyktingar. I Sudan har det 20-åriga inbördeskriget mellan regeringen och rebellerna i söder tvingat omkring fyra miljoner människor att fly från sina hem. Sedan de två parterna slöt fred i januari 2005 har många återvänt hem, men lika många lever kvar i läger och slum långt hemifrån, enligt McNamara. – Vi kan få uppleva hur två miljoner av Khartoums sluminvånare, som tvingades bort från sina hem för årtionden sedan, återvänder hem bara för att bosätta sig i slummen i Juba, säger Dennis McNamara. Juba är en stad i södra Sudan.
De människor som flytt krig och umbäranden till ett annat land och som fått flyktingstatus har rätt till skydd och hjälp enligt FN:s flyktingkonvention från 1951. Situationen för de cirka 23,5 miljoner internflyktingarna i världen är mycket mer problematisk, menar experter.
För människor som är på flykt i sitt eget land finns det enbart “riktlinjer för tvångsförflyttade” som inte är juridiskt bindande. Det finns heller inget särskilt FN-organ för internflyktingar.
– Det är inte troligt att internflyktingarna någonsin kommer att få en juridisk status som liknar den som flyktingar har, främst beroende på att många regeringar fruktar att det skulle försvaga principen om staters suveränitet, säger Jens-Hagen Eschenbaecher vid International Displacement Monitoring Centre. I vissa fall är regeringarna själva den främsta orsaken till att människor tvingas fly, tillägger han. – Det som behövs är att både säkerhetsrådet och givarländerna ställer alla regeringar till svars om de inte skyddar sina medborgare, säger Eschenbaecher, som hänvisar till det beslut om skydd av civilbefolkning som fattades vid förra höstens FN-toppmöte. Han menar också att det samtidigt är nödvändigt med stor internationell närvaro “på marken” för att skydda flyktingarna.
McNamara håller med om att FN inte gör tillräckligt för att hjälpa internflyktingarna. Han säger att det behövs mycket pengar och stor politisk vilja för att hjälpa dem att återvända hem.
– Vi behöver mer hjälp från FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken och från givarländer, säger han. De relativt få enskilda organisationer som arbetar med internflyktingar i de drabbade länderna erbjuder i dag mest akuthjälp – som nödbostäder, toaletter, mat, grundläggande sjukvård och utbildning. Få internflyktingar upplever någon säkerhet och trygghet.
– Människor är tvungna att fokusera på att överleva en dag i taget, säger Silja Paasilinna, programchef på Relief International som annat arbetar i Darfur-provinsen i västra Sudan. Enligt FN finns det över 1,6 miljoner internflyktingar i Darfur och över 200 000 har flytt över gränsen till Tchad. Det är människor som tvingats lämna sina hem och sina byar på grund av en regeringsstödd våldskampanj.
McNamara säger att man i dag inte kan erbjuda dessa flyktingar säkerhet. De 7 800 fredsbevarande soldater som skickats till provinsen är mycket välkomna men åtgärden svarar inte mot problemets omfattning, menar han.
– Vi ger dem i stort sett bara mat. Vi kan inte skydda dem, säger McNamara.
Silja Paasilinna säger att Relief International ofta har varit tvungna att evakuera personal efter incidenter. I Tawilla, där organisationen hjälper invånarna i två läger, har man i princip inte kunnat arbeta sedan i december, säger hon.
– Vi har trakasserats, gripits och fått bilar stulna av båda sidor. Detta följs ofta av ursäkter – men de anställda är ibland mycket uppskakade, säger Paasilinna.
