Dili, 051212 (IPS) – Cecelia Soares ögon tåras när hon berättar om sina minnen av den indonesiska invasionen av Östtimor. När den inleddes för precis 30 år sedan, den 7 december 1975, var hon nygift och hade precis blivit mamma till en liten flicka.
– Jag bodde i närheten av hamnen i Dili och den dagen såg jag hur indonesiska fallskärmsjägare hoppade ut ur flygplan. Det var samma dag som mitt liv slogs i spillror, berättar hon.
Strax därefter hörde Soares hur krigsskeppen avlossade granater. Hon blev skrämd.
– Jag tog tag i min bebis och sprang mot bergen. Jag försökte hitta min man, men han fanns ingenstans. Närmare 210 000 östtimorianer, främst civila, dödades under invasionen och de “upprensningsaktioner” som den indonesiska armén genomförde under de närmaste månaderna efter 7 december. I fyra år levde Soares och hennes lilla dotter tillsammans med gerillarörelsen Falintil uppe i bergen, fram till att de fångades in av indonesisk militär och sattes i fängelse på ön Atauro, norr om Dili. – Fängelset var ett helvete. Det fanns inte tillräckligt med mat, vi torterades, och min då fyraåriga dotter dog av svält, berättar Soares mellan tårarna. I dag lever hon på att sköta tvätten åt utländska arbetare som bor på ett hotell i närheten. Soares berättar att hon försökte begå självmord när hon insett att hon aldrig skulle återfinna sin man.
– Men en präst räddade mig. Han sa att jag skulle förlita mig på gud och att Östtimor en dag skulle bli fritt och att allt vårt lidande skulle få ett slut.
Den brutala ockupationen skulle fortsätta i 24 års tid. Den indonesiska hållningen ändrades inte förrän general Suharto förlorade makten i maj 1998. I slutet av augusti 1999 röstade östtimorianerna för självständighet genom en FN-arrangerad folkomröstning. Östtimor fick sitt oberoende i maj 2002 efter att landet under två år hade styrts av en övergångsregering. Tre år efter självständigheten har dock landet förblivit ett av världens fattigaste, och man är djupt beroende av biståndspengar. Efter oberoende har Östtimor gjort sitt bästa för att kunna upprätthålla goda förbindelser med Indonesien. Det har gått så långt att den förre gerillaledaren och nuvarande presidenten Xanana Gusmao på bilder offentligt setts omfamna den ökände indonesiska generalen Wiranto. Den oberoende Kommissionen för sanning och försoning, CAVR, har i en tjock rapport krävt att Östtimor ska begära skadestånd för alla de brott som Indonesien begick under ockupationsåren. I rapporten argumenteras också för att de länder som stödde den indonesiska invasionen ska kompensera offren. Men landets regering har meddelat att man inte vill gå vidare med dessa krav.
President Gusmao sa i slutet av oktober i Östtimors parlament att kraven på att offren för ockupationen ska få skadestånd bekymrade honom.
– Den rekommendationen tar inte i beaktande den situation av politisk anarki och socialt kaos som kan bryta ut om vi beslutar oss för att gå till domstol med alla brott som begicks från 1975, sa presidenten. Soares accepterar dock inte sin presidents argument. – Hela mitt liv förstördes av invasionen och jag vill att världen erkänner det. Världen såg på medan mitt folk slaktades av indoneserna, säger hon.
