Muanda, 050920 (IPS) – De gula flammorna från oljeriggarna lyser upp natthimlen och hjälper Richard Vuadi att hitta vägen med sin fiskebåt då han lägger ut sina nät vid Kongos kust. Men oljeindustrin har också bidragit till föroreningarna av vattnet, som enligt fiskarna själva gått så långt att de utgör en hälsorisk.
– Vi har inget val, våra familjer måste få något att äta, säger den 50-årige fiskaren samtidigt som kliver ur sin kanot med en hink fisk som han lyckats fånga under natten. Richard Vuadi menar att en stor del av fisken är förgiftad. Oljebolagens föroreningar har länge drabbat Kongos fiskare. Men under inbördeskriget mellan 1996 och 2003 gjordes inget för att påverka situationen. Och nu ligger allt fokus på det kommande valet i landet i juni nästa år. Människorna längs kusten som tvingas äta förgiftad fisk kommer därför troligen inte uppmärksammas den närmaste tiden heller. Valet i Kongo kommer att bli en av de mest komplexa och största förrättningar som hittills genomförts i Afrika. President Joseph Kabilas regering har kämpat med stora finansiella och logistiska problem ända sedan en nationell röstregistrering inleddes i juli. – Vi vill ha val. Men först måste vi få bra mat. Frågan är om en ny regering skulle göra något för att hjälpa oss, säger Vuadi.
När den torra säsongen kommer, vanligtvis i maj, tvingas fiskarna långt ut på haven för att få tag på någon fångst. Men det innebär att de tvingas fiska bland de hundratals oljeriggar som finns i vattnen, och de kommer hem med nät fyllda av råolja och förgiftade fiskar. – Våra barn blir sjuka när de äter av fisken, beklagar sig Winston Ngoma, fiskare i staden Muanda, som ligger vid landets korta kustremsa. – Vi gör vårt bästa för att få bort den mörka oljan.
Vid miljödepartementet i huvudstaden Kinshasa har tjänstemännen tagit fram dokument som visat hur extremt förgiftade vattnen i närheten av raffinaderierna är. Maurice Matanda, som arbetar vid departementet, ingick i en kommitté som redan 1996 slog fast att miljöförstöringen var stor. Och Matanda menar att regeringen redan då planerade att agera mot oljebolagen. Men de konflikter som sedan följde i landet innebar att miljöfrågorna hamnade i skymundan. Konflikten i Kongo involverade fem länder och ledde till nästan fyra miljoner människors död. Ytterligare 2,4 miljoner lever som flyktingar och riskerar enligt FN att drabbas av svält och sjukdomar. Regeringsföreträdare i Kinshasa menar att oljebolagens aktiviteter skadat de lokala befolkningarna, men också människor som lever hundratals kilometer bort. – Den förgiftade fisken säljs till och med i Kinshasa, säger Francois Gayo, som är ansvarig för fiskerifrågor i landet. – Och människor förgiftar sina kroppar utan att ens veta om det.
Miljödepartementet hävdar att det är svårt att sätta stopp för föroreningarna, eftersom oljeriggarna inte bara ligger längs Kongos kust, utan även längs grannlandet Angolas. Och Matanda säger att det är troligt att oljebolagen i Angola bidragit till föroreningarna i Kongo. – Detta måste analyseras på regional nivå. Under kriget var det inte möjligt, men kanske går det nu, säger Matanda.
Kongos oljebolag Perenco vill inte släppa in journalister på sina anläggningar, och vill heller inte besvara frågor om föroreningarna. Perenco är den största arbetsgivaren i Muanda. Bolaget har bidragit till stadens infrastruktur, samt byggt en skola, ett sjukhus och ett bibliotek som kan nyttjas av allmänheten. – Bränslet för in mycket pengar till Muanda och finansierar staden, säger Christophe Mvika, vid den lokala ickestatliga organisationen Aktion för samhällets utveckling, och påpekar samtidigt att detta är anledningen till att politikerna inte vill skapa motsättningar med oljebolaget. På marknaden i Muanda blir samtidigt kvinnorna som säljer fisk alltmer upprörda. – Det handlar inte bara om den förorenade fisken längre, säger Charlotte Dienzi, som säljer fisk på marknaden. – Fisken har dessutom långsamt ändrat smak. Förr var den söt, men nu smakar den ofta ingenting.
De lokala myndigheterna i Muanda saknar helt resurser och kan inte göra annat än att på sina kontor ta emot rapporter från oljebolag och olika organisationer. – Vi har inte ens något instrument för att mäta luftföroreningarna, säger Sambo Polo Soko, chef för den lokala miljömyndigheten i Muanda.
Som de flesta andra lokala myndigheter har man inte tillgång till ett eget fordon. – Om vi hade en bil skulle vi åtminstone kunna patrullera längs kustvägen, säger han. Med tanke på det enorma arbete som väntar i det kommande valet så är det inte särskilt troligt att något kommer att ske i den närmaste framtiden för att förbättra situationen för kustbefolkningen. Och att det redan gått många år utan att något hänt har fått befolkningen att känna sig pessimistiska inför framtiden.
– Vi i Muanda är som citroner. De pressar ur oss och låter oss sedan falla, säger Vuadi. – Valet kommer inte att förändra något, i synnerhet inte för oss som är fattiga.
