Gush Katif, 050519 (IPS) – Den israeliska regeringen sköt förra veckan upp sitt planerade tillbakadragande från Gaza med tre veckor. Regeringen hävdar att orsaken till det är en årlig judisk sorgeperiod. Men en snabb översyn av bosättningarna och samtal med dess invånare visar att det finns en annan anledning – regeringen är långt ifrån färdig med förberedelserna.
Evakueringen av bosättare från Gaza ska enligt den nya planen ske i augusti. Totalt ska 7 000 bosättare som i dag ockuperar över 20 procent av områdets mark flytta. Omkring 1,5 miljoner palestinier delar i dag på resten av området. Vägen in till Gazaremsan pryds av affischer som utropar att den judiska närvaron i området är “evig” och att det är en omöjlighet för judar att vräka andra judar från deras hem. Bosättarna försöker desperat att mobilisera stöd i resten av landet. De demonstrerar i bosättningen Gush Katif, i södra delen av Gazaremsan och i måndags satte de upp vägspärrar i centrala Israel och brände bildäck i protest mot det israeliska tillbakadragande från Gaza. Och inne i bosättningarna forstätter livet ungefär som vanligt. Här och där pågår fortfarande byggprojekt som om man planerade en utbyggnad istället för en utflyttning. Mitt emot Neve Dekalim, den största av bosättningarna i Gush Katif, har en ny synagoga byggts på en plats där de ortodoxa bosättarna hävdar att en bosättare dödades av palestinsk beskjutning. En grupp, mestadels mycket unga nykomlingar, vill på denna plats etablera den första ultraortodoxa bosättningen i området. Just nu sover de i tält bredvid sin träsynagoga, i de mjuka sanddynorna. – Vi är här för att bygga, inte för att evakueras, säger 19-årige Raziel Shevaz. Han kommer från Holon, en satellitstad till Tel Aviv i den mestadels sekulära och rika delen av Israel. Samtidigt som Shevaz talar skakar en kraftig explosion platsen och han tvingas kasta sig på marken. En bit bort stiger en rökspelare upp från bosättarnas växthus. Det är en palestinsk Qassam-raket som träffat huset. De militanta grupperna i Gaza har fortsatt med sina attacker trots den vapenvila som råder. Israelerna har inte heller hållit sig helt strikt till vapenvilan men regeringen försöker upprätthålla ett lugn före tillbakadragandet. – Vi förbereder oss inte för när soldaterna ska komma, säger Shevaz .
– Vad vi tycker om tillbakadragandet? Ja, hur tror du att judarna i Europa kände sig när nazisterna kom för att föra bort dem? Nivån av ilska över evakueringen varierar bland bosättarna. Under en helgdag nyligen framförde bosättarrörelsen en rad så kallade “scener från Gaza” på en öppen amfiteater i Neve Dekalim. En skådespelare klädd i arabiska kläder lutade sig mot en käpp och presenterade sig som Abu Ziad, palestinier från Gaza City.
– Om den palestinska myndigheten visste att jag var här och berättade för er vad de egentligen tycker om judarna så skulle de döda mig, säger karaktären. Han berättar för publiken, varav många är barn, att de aldrig bör lita på någon palestinier, trots alla avtal som “inte är värda papperet de är skrivna på”. Sedan drar han en historia om hur han själv en gång samlade ihop ett gäng en kväll för att “döda judar”. Sådan propaganda tycks återspegla Gush Katifs styrande råd och dess talesmän men långt ifrån alla bosättare håller med. En framstående rabbi i Neve Dekalim säger att hans största invändning mot evakueringen är att han och hans familj inte vet var de ska bo om några månader. Han anser att regeringen borde ge bosättarna mer tid. Rabbin är emot tillbakadragandet men han förespråkar fredligt motstånd och det är den linje han lär ut till sina studenter. I bosättningen Rafiah Yam, strax söder om Neve Dekalim vid gränsen till Egypten, finns några av Gazas vackraste vyer över Medelhavet. Men redan i dag är många av villorna i bosättningen tomma. Inte på grund av evakueringen utan för att folk har flytt undan våldet. Socrate Soussan, som invandrat från Frankrike, har levt i Rafiah Yam sedan 1989. Han har havsutsikt från sin villa och försörjer sig på fiske och tomatodling. – Vi kan inte fortsätta så här, säger Soussan som berättar att fyra av hans vänner har dödats av palestinier under den tid han bott i bosättningen. Han säger att han inte flyttat till Rafiah Yam på grund av religiös eller politisk övertygelse.
– Jag blev helt enkelt förälskad i platsen, säger han. I dag är han redo att flytta men han är upprörd över hur regeringen har hanterat evakueringen.
– Ingen har varit här och talat med oss, säger Soussan som kräver ersättning så att han kan starta sin verksamhet någon annanstans. Den sortens krav möts av stark kritik från liberala israeler som anser att bosättarna har fått tillräckligt stort statligt stöd när de flyttade till Gaza. – Jag vill inte ha mer än jag förtjänar. Jag är bonde och fiskare. Jag vill kunna jobba, jag vill inte få bidrag och leva som en parasit, säger han. Soussans affärspartner Martin Ganor är mindre villig att flytta men tror inte att han kommer att ha något val. Han oroar sig för vad som ska hända med den textilindustri som han och hans fru har byggt upp de senaste årtiondena. I fabriken arbetar många palestinier som bor i den närbelägna staden Rafah. – Vi har övervägt att lämna över fabriken till dem men det är oklart hur det blir med kompensation och med allt annat, säger han. Det är inte klart vad som ska hända med bosättningarna efter evakueringen. Först sa regeringen att man ska förstöra husen, men nu håller de på att omvärdera det beslutet eftersom det skulle leda till kritik och eftersom det skulle ta månader att rensa upp efter en rivning. Även många palestinier har förespråkat att husen ska rivas. Officiellt eftersom de menar att villorna inte passar in i deras urbaniseringsplaner men inofficiellt kan en anledning vara bosättarhusens stora symbolvärde och förväntade problem med att fördela husen. Socrate Soussan bryr sig inte om vad som ska hända med hans hus i Rafiah Yam, han oroar sig bara för vad som ska hända honom. – Om regeringen hade vänt sig till oss tidigare och diskuterat vår framtid så skulle motståndet mot evakueringen har varit mycket mindre, säger han.
