Buenos Aires, 041201 (IPS) – “Vi har gasmasker, slangbellor och stenar att försvara oss med”, säger en anställd vid den arbetarstyrda däckfabriken Fasinpat i Argentina. Fabriken hotas av nedläggning eftersom de lokala myndigheterna vill beslagta maskinerna som ersättning för den tidigare ägarens skulder.
Fallet visar den totala brist på stöd som myndigheterna i vissa provinser i landet ger de arbetare som tagit över driften av många av de företag som gått i konkurs under krisåren. Fenomenen med arbetarstyrda fabriker inleddes redan under andra hälften av 90-talet men tog verklig fart efter den stora ekonomiska kraschen 2001. – Vi representerar i dag 170 företag som ger arbete till över 10 000 människor, säger Eduardo Murúa, ordförande för Nationella rörelsen för återvunna företag. I slutet av 2001 kollapsade finansmarknaden i Argentina – den tredje största ekonomin i Latinamerika. En stor kapitalflykt ut ur landet ledde till att det knappt fanns någon utländska valuta kvar. Fabrikerna slutade producera på grund av brist på importerade delar och krympningen av den inhemska marknaden. De följande två åren kastades över hälften av landets befolkning in i fattigdom och arbetslösheten steg till över 20 procent. Ett stort antal företag gick i konkurs 2002 men enligt det privata kreditvärderingsföretaget Veraz gick flest företag under nästföljande år – 2003. Under de första 11 månaderna av 2003 gick 2 680 företag i konkurs bara i staden Buenos Aires vilket är mer än dubbelt så många som 2002, enligt ett annat kreditvärderingsföretag – Fidelitas. Trots denna avskräckande utveckling, och trots att de arbetardrivna fabrikerna har blivit viktiga arbetsgivare, har staten bara stött de räddade företagen i enskilda fall, säger Murúa. Efter 2003 har den ekonomiska aktiviteten i Argentina ökat betydligt men många av de företag som tagits över av anställda har fortsatt stora problem. I vissa distrikt har arbetare som driver övergivna fabriker lyckats få myndigheterna att anta nya regler som gör att de nu legalt kan driva företagen som kooperativ. I vissa kommuner har också myndigheterna ingått partnerskap med de arbetardriva fabrikerna. Det gäller exempelvis Zanello-fabriken, som i dag är Argentinas främsta traktorexportör. I andra områden befinner sig de övertagna fabrikerna fortfarande i ett slags legalt limbo, vilket omöjliggör långsiktighet. Och i vissa fall motarbetar myndigheterna de löntagardrivna företagen. Det gäller exempelvis Fasinpat-fabriken i provinsen Neuquén. Fasinpat står för Fábrica Sin Patrones – Fabrik utan chefer. Den hette Zanón fram tills 2001 och var en period ledande inom däcktillverkning. Men på grund av dåligt ledarskap ackumulerade företaget en skuld till myndigheter, statliga banker och till Världsbanken på över 100 miljoner dollar och 2001 bestämde sig cheferna för att stänga fabriken. Men 260 av de anställda vägrade att låta företaget kollapsa och fortsatte producera. Till en början bara till 20 procent av fabrikens kapacitet men snart kunde de öka volymen, återuppta exporten och återanställda 220 av de tidigare anställda. Men den konservativa provinsregeringen under ledning av guvernören Jorge Sobisch lanserade en offensiv mot fabriken och krävde att de nya “ägarna” betalade tillbaka över tre miljoner dollar av de skulder som de tidigare cheferna dragit på sig. Enligt det senaste juridiska beslutet ska delar av skulderna täckas genom försäljning av maskinerna i fabriken. De maskiner som används till tillverkningen.
Fem gånger har myndigheterna försökt vräka arbetarna från Fasinpat men de 480 anställda och deras familjer har med stöd av tusentals lokalinvånare lyckats stoppa planerna.
Alejandro López, ordförande för facket vid Fasinpat, säger att arbetarna under tre år har begärt att provinsen ska expropriera fabriken så att den kan drivas av staten. Till skillnad från de flesta arbetarstyrda fabriker och företag i Argentina vill inte arbetarna vid Fasinpat bilda ett kooperativ utan de vill att fabriken ska ägas av staten men drivas av de anställda. Murúa berättar att han för en månad sedan under ett möte med landets president Néstor Kirchner föreslog att regeringen lägger fram ett lagförslag enligt vilket staten skulle få rätt att expropriera och nationalisera företag som gått under och ge tidigare anställda möjligheterna att driva företagen vidare. Murúa föreslog också presidenten att staten borde betala ut ett engångsbelopp på motsvarande 5 000 dollar per arbetsplats på de övertagna företagen. Det skulle ge arbetarna som tagit över sina arbetsplatser en möjlighet till utveckling. – Om vi hade det kapitalet kunde vi anställa fler och börja exportera, säger Murúa, som påpekar att alla fabriker som tagits över av anställda har gjort framsteg.
– 60 procent av företagen har nyanställt och i flera fall tjänar de anställda mer än de gjorde förut, säger han. Enligt Murúa lovade Kirchner att utreda frågan om ett engångbelopp till de anställda. Men presidenten menade att förslaget om nationalisering av företagen är en mycket mer komplicerad idé. I slutet av 2003 sa Kirchner att regeringen skulle öronmärka två miljoner dollar som skulle användas till mjuka lån till de övertagna företagen. Bland de företag som efter krisen drivs av anställda finns mindre och medelstora metallfabriker, textilföretag, mattillverkare, pappers-, däck- och maskinfabriker, socker och riskvarnar och ett växande antal serviceföretag som transportfirmor, restauranger, skolor, sjukhus och hotell. Mönstret upprepar sig: ägarna till ett företag på fallrepet slutar betala ut löner, sätter sig i konkurs eller lämnar hastigt landet utan att betala sina skulder.
Då tar de avställda, som ofta inte har någon chans att få ut sina innestående löner, över företaget och begär tillstånd för att få föra verksamheten vidare som ett kooperativ. I vissa fall har privata investerare eller staten gått in som delägare i de arbetarstyrda företagen.
