Washington, 041117 (IPS) – President George W Bushs val av den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice till ny utrikesminister befäster hökarnas kontroll över USAs utrikespolitik.
Och befordringen av Rices medhjälpare, Stephen Hadley, till ny nationell säkerhetsrådgivare, bekräftar också att vicepresidenten Dick Cheney, en av de ledande hökarna, kommer att få en framträdande roll under Bushs andra period vid makten. Hadley hade en framträdande position när Cheney var försvarsminister under Bush den äldre, 1989 till 1993. Då propagerade han för en nationellt missilförsvar samt för utvecklandet av mini-kärnvapen. Hadley är utbildad jurist och ses som en hårdför teknokrat. Han har varit en stark förespråkare för förebyggande anfall och för utvecklingen av kärnvapen som kan användas som konventionella vapen. Hadley utsattes för skarp kritik i flera rapporter om planeringen av Irakkriget. Han var en av dem som försökte binda samman den störtade presidenten Saddam Hussein med al-Qaida ledaren Usama bin Ladin.
Rykten om att en annan av Cheneys allierade, John Bolton, biträdande utrikesminister med ansvar för vapenkontroll och internationell säkerhet, kommer att utses till Rices viceminister har skapat spekulationer om att hökarna nu står på randen till total kontroll. Som väntat tillkännagav UDs nuvarande nummer två, Richard Armitage, att han tänker avgå tillsammans med Powell. Det lämnar en öppning på ännu en viktig plats inom utrikesbyråkratin som Bolton och hans neokonservativa uppbackare har haft ögonen på i månader. – Detta är en signal att Bush anser att det han gjorde under sin första period vid makten är det sätt han vill fortsätta på under den andra, säger Jonathan Clarke, politisk analytiker vid Cato Institute och en av författarna till boken “America Alone: The Neo-Conservatives and the Global Order”. – Det är ett sätt att säga: “Om du tyckte om det du såg i den förra administrationen så kommer du att älska den andra”, säger Clarke.
Trots att Rice inledde sitt jobb som Bushs nationella säkerhetsrådgivare som en traditionell “realist” som betonade vikten av att stärka USAs allianser och av att bara sända amerikanska trupper utomlands om vitala nationella intressen stod på spel, så var hon redan från början noga med att inte alienera sig från högerkrafterna i regeringen, särskilt inte från Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld. I avgörande frågor, som planeringen inför Irakkriget, Palestinakonflikten och USAs linje mot Iran och Nordkorea, allierade hon sig oftare med hökarna, eller böjde sig under deras vilja, än hon ställde sig på Powells sida. Det uppges ha varit enormt frustrerade för Powell som från början trodde att Rice, liksom han själv, var trogen den pragmatiska multilateralism som kännetecknande Bushs far såväl som Powells och Rices gemensamma mentor – den förre nationelle säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft. Men Rice gick en annan väg och beordrade att ett tidigt utkast av administrationens nationella säkerhetsstrategi 2002, som skrivits av Powells skyddsling Richard Haass, helt skulle skrivas om. Det uppger James Mann, författare till en ansedd studie över Bushs krigskabinett: “Rise of the Vulcans”. ''Hon ansåg att Bush-administrtionen behövde något djärvare, något som skulle representera ett mer dramatisk brott med tidigare idéer”, skriver Mann. Den redigerade säkerhetsstrategin utgjorde en bekräftelse av de mest kontroversiella idéerna som framlagts under Bush, till exempel om global militär dominans för USA, förebyggande anfall mot fiender och avfärdandet av multilaterala mekanismer eller avtal som riskerar att begränsa USA:s maktutövande. Men Rice verkar ha utsetts till att leda utrikesdepartementet lika mycket för sin personliga lojalitet mot Bush som för sin egen utrikespolitiska linje. Hon rekommenderades under presidentkampanjen 2000 till Bush av Scowcroft och av den förre utrikesministern George Shultz. Rice blev Bushs rådgivare under presidentvalskampanjen 2000. Hon delar Bushs kärlek för amerikansk fotboll och fysiska aktiviteter, och hon kom genast bra överens med den blivande presidenten. Under de senaste fem åren har hon ofta tillbringat helger på presidentens ranch i Texas.
Att utrikesministern har ett nära förhållande till presidenten ses normalt som ett plus hos tjänstemännen på UD eftersom det brukar medföra att deras åsikter verkligen hörs i Vita huset. Powell hade inte alls samma förhållande till presidenten. Hans internationella anseende och popularitet verkade mötas av misstänksamhet från Bush och Cheney. Mann säger till IPS att Vita huset såg Powell som en oberoende kraft och en självständig aktör, vilket begränsade hans inflytande.
– Rice, som kommer att vara mer hökaktig, kommer samtidigt att vara talespersonen för utrikesdepartementet och för administrationens diplomatik, och jag kan föreställa mig att samma förslag som skulle ha förkastats om de kom från Powell kan tas emot bättre när de kommer från Rice, säger han. Samtidigt beskriver Mann utnämnandet av Rice som ett sätt för Bush att få politisk kontroll över utrikesdepartementet. Många av hökarna och deras uppbackare inom medierna har ansett att UD har motarbetat delar av presidentens politik. De hoppas att Rice kommer att genomföra Bushs politiska visioner i departementet.
Men många UD-tjänstemän har uttryckt stark oro över utnämnandet av Rice. Powell har ägnat åtskillig tid och kraft åt UD och tjänstemännen har återfått en del av den styrka de förlorade under den förra utrikesministern Madeleine Albright. Albright tenderade att ignorera tjänstmännen till fördel för en grupp politiskt utnämnda personer. – Vi är så ledsna över att han går, säger en veteran inom UD som säger att Rices chefserfarenhet hittills är mycket begränsad.
