Karachi, 040907 (IPS) – Pakistans arméchef och president Pervez Musharraf har troligtvis ett av världens svåraste jobb. Men hans utnämning av Shaukat Aziz till ny premiärminister kommer att ge Musharraf chansen att föra sin dagordning, samtidigt som de tre länder som betyder mest för Pakistan sannolikt kommer att välkomna utnämningen.
Utnämningen av Aziz till ny premiärminister kommer sannolikt att glädja regeringarna i såväl USA som Indien och Afghanistan. Aziz har ett gott anseende hos amerikanerna. Och Pakistans ärkefiende Indien kommer att välkomna honom av en viktig anledning – Aziz bär inte på något anti-indiskt baggage eftersom han större delen av sitt liv arbetat inom USA:s bankvärld. Hans kopplingar till USA kommer att ge en ingång till den mycket viktiga amerikanska ambassadören i Afghanistan och därmed också till den afghanska regeringen.
Den milde och lågmälde Aziz är en teknokrat som på sätt och vis påminner om Indiens nye premiärminister Manmohan Singh. Aziz är kunnig inom finansvärlden och har tidigare varit finansminister i fem år. Landets förre premiärminister Zafarullah Khan Jamali tvingades avgå i juni. Och i Pakistans spekuleras det mycket kring varför Musharraf bytte ut honom till förmån för Aziz. Presidenten och premiärministern hade en växande konflikt bland annat kring hur man skulle hantera al-Qaida och de talibaner som agerar längs gränsen till Afghanistan. Jamali företrädde där en mjukare inställning, och föredrog förhandlingar istället för militära aktioner.
Aziz stora fördel är hans kontakter inom USA:s finansiella och politiska kretsar. Han är den som skött alla detaljerade förhandlingar i uppgörelserna mellan den amerikanska regeringen och Pakistan i fråga om “kriget mot terrorismen”.
Utnämnandet av Aziz är en försäkran för USA att Pakistan är fast beslutet att förbli Washingtons allierade i detta långvariga krig.
Pakistan har fått blandad kritik i den amerikanska pressen. Men en sak är alla klara över – att landet spelat en avgörande roll i USA:s krig i Afghanistan. Om det inte hade varit för att Pakistan aktivt hjälpte till och bistod med logistiskt stöd hade USA kanske inte nått samma framgångar lika snabbt i striderna mot den tidigare talibanregimen.
Washington har fyra aktiva militära baser i Pakistan, som är viktiga för landets operationer i Afghanistan.
Men trots detta har vissa medlemmar av den afghanska regeringen liksom USA:s ambassadör kritiserat Pakistan för att inte göra tillräckligt för att förhindra talibaner från att genomföra attacker från sina gömställen på pakistanskt territorium.
I amerikansk press sägs också att de pakistanska myndigheterna inte griper ledare för talibanerna i samma utsträckning som företrädare för al-Qaida. Det finns misstankar om att den pakistanska regimen är varsam mot talibanerna i syfte att eventuellt kunna använda dem i en upptrappning av konflikten med Indien om Kashmir. Anklagelsen tillbakavisas naturligtvis av pakistanierna.
Den generella uppfattningen i Pakistan är att utnämningen av Aziz syftar till att förbättra relationerna till såväl den amerikanska regeringen som gentemot Afghanistan.
Pakistans relationer till de internationella finansinstitutionerna är utmärkta, och till stor del är det Aziz förtjänst. Även dessa institutioner ser utnämningen som ett bevis för att landet kommer att fortsätta de reformer som man länge insisterat på.
Inom landet är en vanlig åsikt om utnämningen att Musharraf och landets armé därigenom försöker förstärka det politisk system de håller på att bygga upp. Pakistan är en kvasidemokrati, där alla demokratiska institutioner existerar – men samtidigt är hårt kontrollerade av militären.
För Musharrafs del kommer livet på kort sikt att bli lättare, eftersom Aziz troligen är rätt man att förhandla med Indiens nye teknokratiske premiärminister Singh. Samtidigt kvarstår fakta – landets politiska system är i grund och botten en enmansshow och delvis en militärdiktatur. Landets viktigaste biståndsgivare anser dock att Aziz lyckats stabilisera och förbättra landets makroekonomi. Och för Musharraf utgör han det bästa namnet i försöken att utöka de utländska direktinvesteringarna.
