London, 040823 (IPS) – Ett nytt katolskt påbud om kvinnor, och de starka reaktioner som det har utlöst, har gett nytt liv till en gammal debatt.
Ett “brev till biskoparna inom katolska kyrkan om samarbete mellan män och kvinnor”, som publicerades i slutet av förra månaden, vart tänkt att lugna ned jämställdhetsdebatten. Naturligtvis blev effekten den motsatta. Vatikanens synpunkter fick en hård utmaning i förra veckan av organisationen Katoliker för ett fritt val, som har sin bas i Washington. Vatikanens brev, som var riktat både till kyrkan och till omvärlden, tar upp “vissa tankemönster som ofta står i motsats till kvinnors sanna utveckling”. Ett exempel på det, enligt brevet, är att man “starkt betonar ett tillstånd av underordning för att ge upphov till motsättningar – att kvinnor, för att vara sig själva, måste göra sig till motståndare till män”.
I brevet står det även att “När de står inför maktmissbruk är kvinnornas svar att eftersträva makt. Den här processen leder till motsättningar mellan män och kvinnor, en motsättning i vilken den enas identitet och roll betonas på den andras bekostnad, vilket leder till en skadlig förvirring när det gäller människan. Det har sina mest omedelbara och farliga effekter på familjestrukturen.” En annan tendens, enligt Vatikanen, är att “för att undvika det ena könets dominans över det andra, tenderar man att förneka deras skillnader, som ses som enbart effekter av historiska och kulturella villkor.” Enligt Vatikanen innebär det tankesättet att man ifrågasätter familjen i dess “naturliga” struktur, samt gör “homosexualitet och heterosexualitet i stort sett likställda.” Vatikanen menar att kvinnor ska kunna ägna hela sin tid åt hushållet utan att “stigmatiseras eller straffas ekonomiskt av samhället”.
Frances Kissling, ordförande i Katoliker för ett fritt val, besvarade Vatikanen i ett brev där hon skriver att det är Vatikanen, inte feministerna, som sår split mellan män och kvinnor, och som förminskar bådas värdighet. Vatikanens brev, menar Kissling, är fyllt av stereotyper och okunniga karikatyrer av feministiska idéer.
Kissling säger till IPS att hon hade trott att den här debatten var över. Att Vatikanen nu tar upp frågan igen visar att man fortfarande måste vara väldigt vaksam, säger hon. Kissling kritiserar katolska kyrkans brev för att det inte tar upp någon diskussion om männens roll i familjelivet eller i barnens uppfostran. Det finns ingen antydan om att samarbetet mellan män och kvinnor ska innefatta mannens ansvar för att delta i uppfostran. “Barnen är fortfarande kvinnornas arbete”, skriver Kissling.
På det området har feminismen “varit mycket mer respektfull mot män, och föreslagit en mer samarbetsinriktad modell för familjerelationer. Vem tror Vatikanen är ansvarig för det enorma antal män som har blivit bättre fäder under de senaste två årtiondena?” skriver Kissling.
Vatikanens uttalande skulle kunna få en att tro att det bara är kvinnan som bär ansvaret för relationer mellan män och kvinnor, och att feministiska idéer har skapat och underblåst “kriget mellan könen”, menar Kissling. “Där finns ingen förståelse för att många av de exempel på kvinnans underordning som feminister har tagit upp har pekat på allvarliga problem, inklusive kvinnomisshandel, våldtäkt som inte straffas och allvarliga ojämlikheter på arbetsplatsen.
Kissling säger att det är oroande att Vatikanen bara stödjer lagar som ger ekonomiskt stöd till kvinnor som stannar hemma och uppfostrar barn, eller en arbetsmarknadspolitik som ger kvinnor möjlighet att fylla den dubbla rollen som yrkesarbetande och mamma. “Feminister har mer jämlika krav”, skriver Kissling i sitt svar. “Vi uppmanar inte bara till stöd för kvinnors arbete i hemmet och mer flexibelt arbete för kvinnor. Vi vill ha samma rättigheter för män.” Och Kissling påpekar att de lagar i Europa som låter både kvinnor och män ta föräldraledigt är ett resultat av feministiskt opinionsarbete, inte av Vatikanens stöd. Vatikanens stöd för kvinnornas roll på arbetsplatsen och i den politiska sfären ger Kissling inte heller mycket för.
Hon menar att Vatikanens inställning är att kvinnor ska välkomnas på arbetsmarknaden eftersom de är kvinnor och har särskilda kvinnliga egenskaper som ska “humanisera” det offentliga livet. Kvinnor, enligt Vatikanen, är oersättliga i alla aspekter av det sociala livet som handlar om “mänskliga relationer och att bry sig om andra”. Kissling menar att genom att lyfta fram dessa “kvinnliga egenskaper” avfärdar Vatikanen män som moraliska aktörer. “Naturligtvis ligger det någonting förolämpande i det att man insisterar på att det finns något genuint kvinnligt i egenskaper som självuppoffrande och vårdande. Det är fantastiska mänskliga egenskaper, men det är oklart varför Vatikanen vill hävda att de karaktärsdragen utgår naturligt från vårt fysiska kön.” Och ännu viktigare, menar Kissling, är att det inte presenteras några “manliga egenskaper” som motvikt. “Om kvinnligheten har positiva värden som kan sättas på pränt, har inte manligheten det också? Vad är det för karaktärsdrag och varför uppmanas män inte att vara trogna dem? Det antyds att män inte har förmågan att vara generösa. Sådana dömanden är värre än vad någon feminist, hur radikal hon än må vara, skulle uttala.”
