Washington, 040812 (IPS) – Bara några dagar innan det venezuelanska folket ska rösta om huruvida president Hugo Chávez ska sitta kvar vid makten verkar amerikanska regeringsföreträdare och analytiker allt mer inställda på att det blir åtminstone två och ett halvt år till med den eldige presidenten.
Under de senaste veckorna har de sett hur Chávez siffror har stigit i opinionsmätningarna, och med en ledarlös opposition som bara förenas av sitt förakt för presidenten ser de nu att Fidel Castros största beundrare troligen kommer att segra – om inte i själva folkomröstningen så i det val som måste hållas inom 30 dagar efter omröstningen.
– Utvecklingen talar definitivt för honom, säger en representant för Bush-administrationen, som också medger att administrationen knappast kommer att vara nöjd över resultatet.
En del bedömare i USA föredrar nu faktiskt en klar seger för Chávez, i stället för en jämn omröstning, som skulle kunna leda till anklagelser om valfusk från båda sidor.
Ett inbördeskrig i ett land som är en av Washingtons viktigaste och mest pålitliga oljeleverantörer samtidigt som oljan är dyrare än på mycket länge är en mardröm som George Bush och hans medarbetare gärna vill undvika så här mindre än tre månader innan presidentvalet i USA.
– Administrationen har egentligen inga bra alternativ för att sätta någon press på Chávez om han vinner nu, säger William LeoGrande, som är Latinamerikaexpert vid American University.
– Det sista man vill göra är att alienera ännu en stor oljeproducent. Om Chávez vinner får de helt enkelt bita ihop och leva med det.
– Om oljan flödar och de amerikanska investerarna är nöjda, kommer den här administrationen inte att göra mycket, säger Michael Shifter, expert på Venezuela vid tankesmedjan Inter-American Dialogue, IAD.
– Det som USA vill ha, först och främst, är stabilitet.
Söndagens folkomröstning är det tredje försöket av den i huvudsak USA-vänliga oppositionen att avsätta Chávez, som valdes till president med hjälp av en flodvåg av ilska mot de två etablerade partiernas korruption.
Det första försöket skedde i april 2002, då en grupp med stöd av näringslivet tog makten genom en kupp som snart stoppades av Chávez-lojalister inom militären, samt av hundratusentals demonstranter från den grupp som sedan länge varit Chávez ihärdigaste anhängare – fattiga stadsbor.
Amerikanska regeringsföreträdare uttalade sitt stöd för kuppen, och officiella dokument visade att USA gett politiskt och finansiellt stöd till en del av de grupper som låg bakom kuppen. Detta blev en pinsamhet för administrationen i Washington, och det försämrade också de redan ansträngda relationerna mellan Chávez och Bush-administrationen.
Ett andra försök att avsätta Chávez genomfördes i december 2002, då landets oljebolag PDVSA inledde en utdragen strejk som till sist löstes genom ett avtal om villkoren för en folkomröstning om Chávez framtid.
Överenskommelsen medlades fram av Organisationen för amerikanska stater, OAS, och Carter Centre, den före detta presidenten Jimmy Carters valövervakningsorganisation.
Dessa två organisationernas bedömning av söndagens omröstning kommer förmodligen att vara avgörande för om våldsamheter bryter ut i landet, samt för hur Bush-administrationen kommer att reagera.
– Sedan administrationen hade uttalat sitt stöd för kuppen 2002, kände den sig bränd och tvingades backa och lägga alla ägg i en korg – OAS och Carter Centres process, säger John Walsh, Venezuelaexpert vid människorättsorganisationen Washington Office on Latin America, WOLA.
– Om OAS och Carter Centre bedömer att valprocessen var tillräckligt ”ren” för att ge Chávez legitimitet kommer det att vara väldigt svårt för USA att inta någon annan hållning.
För att vinna måste oppositionen inte bara få fler att rösta för Chávez avgång än de som röstar för att han ska sitta kvar. Den måste också samla ihop fler än de 3,8 miljoner röster som Chávez fick i valet år 2000.
Men även om oppositionen tar sig över de två hindren är det inte många bedömare som tror att någon oppositionskandidat skulle kunna besegra Chávez i ett efterföljande nyval.
– Oppositionen har inte enats kring en enda kandidat, eller fört fram en sammanhängande plattform som skulle kunna övertyga den som röstade på Chávez, säger Walsh.
– Administrationen i Washington har inte mycket förtroende för oppositionen. Och ärligt talat är den inte särskilt förtroendeingivande, säger Shifter.
Chávez har dragit nytta både av oppositionens tillkortakommanden och av de rekordhöga oljepriserna. De senare har gett honom möjlighet att både minska oljebolaget PDVSA:s skuld, och att hosta upp nästan två miljarder dollar till sociala program för landets fattiga, enligt Larry Birns, ordförande för Council on Hemispheric Affairs, COHA.
– Under de senaste åren har de fattiga blivit mer opolitiska eftersom de började se Chávez som ännu en ledare som hade vilselett dem, men nu när han har lagt mer resurser på sociala åtgärder, utbildning och att subventionera livsmedel har hans naturliga väljarbas återvänt till honom, säger Birns, som generellt sett har försvarat den venezuelanska presidenten mot en del av mer aggressiva attackerna från den amerikanska administrationen och högerpolitiker i USA.
Sådana attacker har bland annat handlat om att kubaner arbetar inom Venezuelas underrättelsetjänst, att regeringen stödjer vänstergerillan i Colombia och att den har gett en fristad åt misstänkta terrorister från Mellanöstern.
Trots sådana anklagelser, som har förts fram i tidningar som Washington Post och Wall Street Journal, verkar administrationen inte ha någon större aptit för nya äventyr söder om gränsen.
Birns noterar till exempel att Washington inte tros ha bidragit med mer än fyra miljoner dollar till oppositionen. Det är bara en liten del av de 20 miljoner dollar som man 1990 satsade på kampanjen för att få Violeta Chamorro vald till president i Nicaragua, ett land med bara 15 procent av Venezuelas befolkning.
För hur gärna administrationens ideologer än vill ha ett regimskifte i Venezuela, så styrs Bushs politik av behovet av stabilitet och av att oljemarknaden inte störs.
– Det har varit Chávez formel för att hålla sig kvar vid makten, menar Shifter.
– Han låter oljan flöda och sedan raljerar han över USA och Bush-administrationen. Och han kommer undan med det senare på grund av det förra. Ironin är att det är Bushs politik som har gett Chávez högre oljepriser, vilket han kan vinna folkomröstningen på. Han sablar ned Bush, men egentligen borde han vara tacksam.
