Lokur, Indien, 040811 (IPS) – En middag med världens största familj är en gästvänlig, om än stressig, affär. När ett skift bestående av 25-30 av familjen Narsingannas 178 familjemedlemmar har ätit färdigt ersätts de genast av en ny omgång hungriga släktingar.
Så fortsätter det under den största delen av dagen, tills hela familjen har fått sin kvällsmat av hushållets kvinnor, som lagar mat i skift om två timmar åt gången.
Hukande framför en rad av vedeldade spisar finns en armé av kvinnor som varje dag gör omkring 1 600 bröd, och grönsaks- och linsgrytor i enorma stålkärl.
Från sex på morgonen till omkring åtta på kvällen arbetar kvinnorna i köket, och när de är lediga därifrån fylls tiden av andra hushållssysslor.
– Matlagning och hushållsarbete är det enda vi känner till, säger Saraswati, den äldsta kvinnan i familjen, som bor i byn Lokur i den sydindiska delstaten Karnataka. De yngre flickorna, som lär sig laga mat i tioårsåldern, serverar männen, som äter först.
Dussintals småbarn kravlar omkring och äter av maten som serveras på stora stålbrickor åt familjemedlemmarna som sitter på golvet i familjens huvudbyggnad.
Ovanför dem hänger en rad vaggor från taket, i vilka nyfödda barn vaggas till sömns.
– Det är obligatoriskt för alla familjemedlemmar att äta tillsammans två gånger om dagen i huvudbyggnaden, säger familjens patriark, den 71-åriga före detta brottaren Bhimanna.
– En familj som äter tillsammans, förblir tillsammans, säger Bhimanna, som har en imponerande mustasch.
Fem generationer av familjen – omkring 130 av familjens 178 medlemmar – bor i huvudbyggnaden och sex andra hus i närheten. De lever av 73 hektar jordbruksmark som ägs kollektivt, samt av familjens mejeri. Familjen är hinduisk och den kom till Lokur norrifrån för omkring 350 år sedan.
De omkring 50 familjemedlemmar som inte bor i Lokur – mest barn i skolåldern – lever tillsammans i ett hus i den närliggande staden Dharwar, där de lever med samma gemenskap som resten av familjen i byn.
– Vi äter det vi producerar, och vi delar på allting, säger 37-åriga Thiranandra, som ansvarar för mejeriet. Han tillägger att här finns inget utrymme för individuella önskningar.
Narsingannas årliga hushållsbudget ligger på nästan 200 000 kronor, och ytterligare 50 000 kronor används till kläder, mediciner och arbetskraft till jordbruket. I Indien är det rejäla summor.
Varje år konsumerar familjen nästan 600 kilo hirs, 15 kilo vete och nästan 20 000 liter mjölk. Och varje dag eldar hushållet runt 200 kilo ved.
Familjen köper omkring 20 balar av olika tyg varje år vid tiden för den hinduiska festivalen dusherra. Tyget blir till kläder för hela familjen.
– Man tar inte hänsyn till särskilda krav eller fåfänga. Om man ger efter för sådant blir det bara problem och splittringar, säger en medlem i familjen.
Familjens enda underhållning är att se på tv. Detta sedan de fick en tv-apparat av BBC, som gjorde ett inslag om dem i en dokumentär för fyra år sedan.
Tv:n har hedersplatsen mitt i den stora salen på övervåningen i familjehuset, och den slås på ibland när det vankas populära såpoperor.
En familjemedlem, Nyamanna, säger att det är som att titta på tv på en livlig järnvägsstation.
– Det är kaotiskt, men ändå lugnande, säger han.
– Lycka är gemenskap. Vi känner oss trygga i vår enighet, vårt kamratskap och vårt brödraskap, säger Bhimanna när han får frågan om varför så många i familjen väljer att bo tillsammans i en tid då det traditionella indiska familjsystemet luckras upp i resten av landet.
– Tillsammans kommer vi att förbli intakta, och växa oss starkare, säger han, men medger skrattande att han inte kan komma ihåg namnen på alla familjemedlemmar.
Andra i familjen antyder att det är kvinnorna som håller ihop familjen, som föredrar att familjemedlemmar gifter sig med flickor som är omkring 15 år gamla, och som inte har gått i skolan längre än till femte eller sjätte klass.
Att hålla kvinnorna ”under kontroll” ger harmoni i familjen, och att ge dem ”onödigt stor frihet”, skulle kunna innebära undergång, säger en äldre familjemedlem.
