Bagdad, 040802 (IPS) – Gräset har nästan försvunnit från det som tidigare var den palestinska idrottsklubbens fotbollsplan i utkanten av Bagdad. Under mer än ett år har planen fungerat som flyktingläger, och som mest bodde omkring 2 000 människor här. Under dagen, då hettan är som mest tryckande, är det knappt en människa som rör sig utanför tälten.
Lägret är ett av de tydligaste tecknen på det öde som drabbat palestinierna i Irak sedan Saddam Hussein störtades från makten. Nästan i samma ögonblick som kriget var över, vräktes palestinierna i tusentals av sina irakiska hyresvärdar. Många kom hit, medan andra flyttade till släktingar eller lämnade landet, bara för att fastna i ett flyktingläger vid gränsen mellan Jordanien och Irak.
Meningarna går isär om vad som låg bakom den bryska behandling som palestinierna utsattes för. De hade inte förväntat sig det av ”irakierna – våra arabiska bröder som har gjort mer för oss än något annat arabland”, som en flykting säger.
Den äldre generationen menar att det beror på de onaturligt låga hyror som den förra regimen hade slagit fast åt palestinierna. Men den yngre generationen berättar att de har mött öppen motvilja långt innan USA:s invasion. Saddam Hussein var den enda arabiska ledare som attackerade Israel under senare år, då han avfyrade scud-missiler mot Tel Aviv under Gulfkriget 1991. Han gjorde också stora utbetalningar till palestinska självmordsbombares familjer. Och han hade bildat en ”Jerusalem-armé”, som enligt honom skulle befria Palestina.
Detta tycks ha gjort honom mer populär i resten av arabvälden än på hemmaplan, där många irakier ofta frågade sig varför de skulle investera i den palestinska saken samtidigt som deras eget land led av FN:s sanktioner, och behövde alla de knappa resurser som det hade.
Den palestinska befolkningen i Irak minskade med ungefär hälften under ett årtionde av sanktioner – från 75 000 1991 till omkring 35 000 nu. De flesta lämnade landet på grund av den allt sämre ekonomiska situationen, säger flyktingarna vid den palestinska idrottsklubben.
De omkring 350 flyktingar som fortfarande bor i lägret vet fortfarande knappt vad det var som hände dem.
– Jag är så trött. Jag är mer trött nu än jag har varit i hela mitt tidigare liv, säger 67-åriga Sabri Yunis, som är inredningsarkitekt och talar flytande tyska.
Yunis berättar att han levde i Tyskland på 50- och 60-talet, där han hade en framgångsrik karriär. Han arbetade bland annat med att utforma flygplatsen Tegels inredning. Men nu orkar han inte ens göra i ordning det slitna tält där han har bott det senaste året tillsammans med sin hustru och deras fyra barn. Dricksvattnet står fortfarande i en tunna som är markerad med ”gift”.
Yunis var 10 år när Israel skapades genom kriget 1948. Hans familj lämnade sin by i närheten av Haifa eftersom deras levebröd försvann, säger han.
Han begav sig till Tyskland med några vänner för att studera när han var 18, och stannade kvar där för att arbeta.
– Men jag saknade hela tiden den arabiska kulturen – maten, språket, min familj.
1975 svarade han på en annons i den tyska tidningen Der Spiegel. Annonsen uppmanade araber att komma till Irak för att bygga upp landet. Irak utvecklades snabbt vid den tiden, på grund av höga oljepriser, och Saddam Hussein – då vicepresident – byggde sjukhus, skolor och infrastruktur.
Annonsen i Der Spiegel utlovade en bra lön, bostad och andra förmåner. Men när Yunis kom till Bagdad fick han ingenting av det.
– Det är det beslut jag ångrar mest i mitt liv – att jag kom hit, säger han.
Men han hittade i alla fall ett jobb på ett departement, träffade sin hustru, och de hade det relativt bra tills invasionen förra året.
– Bara några dagar efter att amerikanerna gick in i Bagdad kom vår hyresvärd hem till oss med en stor grupp av hans familjemedlemmar. De hade vapen och påkar, berättar Yunis.
Hyresvärden gav honom en vecka på sig att ge sig av.
– Annars skulle de döda mig och min familj.
Yunis säger att han försökte att resonera med mannen, men till sist fick han veta att hyran skulle höjas från ungefär 230 kronor till mer än 1 500 kronor i månaden.
– Jag hade inte råd med det och jag ville inte sätta min familj i fara, så vi gav os av, säger Yunis.
Samtidigt förlorade han alla de pengar som han hade investerat tillsammans med några irakiska affärsmän.
– Jag kom för att hämta ut mina pengar, som jag fick en gång i månaden, och de sa att de inte hade något åt mig, och att de skulle döda mig om jag visade mitt ansikte igen.
Yunis säger att han aldrig tidigare har märkt någon ovilja mot palestinier, och han hävdar att den nuvarande attityden beror på det laglösa tillståndet i landet, samt att palestinierna ofta inte har några stora familjenätverk som skyddar dem.
Men hans barn hävdar att man kunde märka antipatier mot palestinier redan innan kriget.
– Vi fick ibland höra att vi borde lämna Irak, säger 23-årige Hussam, som studerar management och ekonomi vid Bagdads universitet.
Direkt efter kriget ökade de antipalestinska känslorna vid universitetet, säger han. – Beväpnade gäng som tillhörde olika etniska grupper skapade mycket problem, men nu har det lugnat ned sig.
Och vid idrottsklubbens pool blandas irakier och palestinier utan problem.
– Jag har varit här i femton år. Det har aldrig varit några problem mellan de båda grupperna, säger badvakten Ahmed.
Även idrottsklubbens ordförande Qusay Rifat al-Madhi förnekar att flyktingproblemen har att göra med några djupare etniska problem. Och han är optimistisk om att de flesta flyktingfamiljer ska hitta nya hem snart, med hjälp av den nya irakiska regeringen och FN:s flyktingorgan UNHCR.
Men det finns en kategori av flyktingar som fortfarande är problematisk. Regeringen kommer inte att hjälpa en del familjer – till exempel Sabri Yunis. – De kom inte hit som flyktingar från Palestina, utan de kom hit för att arbeta. Regeringen kommer inte att bidra till att hitta nya hem åt dem, säger al-Mahdi.
Yunis säger att han har blivit apatisk, och att han saknar kraft att förändra sin situation själv. Han hoppas att familjen ska få hjälp av någon organisation, som Röda halvmånen.
– Det enda jag bryr mig om är att mina barn går ut universitetet. Jag bryr mig inte om något hus längre.
