Bagdad, 040629 (IPS) – Iraks nya inrikesminister Falah al-Nakib och hans medarbetare blev så överraskade över det oväntade maktöverlämnandet på måndagen att de inte hann ta sig till ceremonin. De stannade på sitt kontor, ett skyddsrum som en gång byggdes åt en av Saddam Husseins döttrar, och såg ceremonin på tv.
Men de kysstes och skakade varandras händer när de nåddes av nyheten om att den amerikanska ockupationsmyndigheten CPA och dess ledare Paul Bremer hade lämnat landet, berättar Sabah al-Ali, en nära medarbetare till ministern och före detta vapenbroder till honom i kampen mot Saddam.
– Det var en stor lättnad för oss. Bremer var den högste ledaren för vårt land i en period som var mycket tragisk, då många dåliga saker hände i Irak.
Det fanns också en praktisk orsak till den lättnad som al-Ali talar om.
– När Bremer var här var det fortfarande han som hade den yttersta makten.
Vi visste aldrig om våra beslut skulle upphävas av honom.
Maktöverlämnandet skedde två dagar tidigare än planerat, och anledningen till de tycks uppenbar för Iraks invånare.
Alla kände till att det skulle ske den 30 juni, säger Mohammed Yassin, en arbetslös 29-åring som bor i den shiitiska stadsdelen Sadr City i Bagdad.
– Det hade varit en inbjudan för varje terrorist att försöka genomföra en attack, säger han.
Den nya regeringen tycks, åtminstone till en början, kunna räkna med viss sympati från befolkningen, som har drabbats hårt av instabiliteten i landet.
Att återupprätta säkerheten och ordningen ses av alla som det som kommer att avgöra om regeringen lyckas eller misslyckas.
Men det finns fortfarande väldigt liten tolerans mot amerikanska och andra utländska styrkors närvaro.
– Amerikanerna patrullerar fortfarande i Sadr City. Vi vill inte ha dem här, vår egen polis räcker, säger Yassin och männen på tehuset där han oftast hänger på eftermiddagarna nickar instämmande.
Folk i Sadr City, där många sammandrabbningar har ägt rum mellan irakiska milisgrupper och amerikanska soldater, säger att de kommer att respektera de irakiska styrkorna.
– Polismännen är våra bröder, våra kusiner och våra vänner. Vi kommer att ta hand om säkerheten tillsammans med dem, säger Yassin.
Och den nye premiärministern Iyad Allawi kan åtminstone räkna med en del stöd i det här enorma shiamuslimska området.
– Han är en bra man, han är shia, säger en man på tehuset, och flera andra instämmer.
I det sunnitiska arbetarklassområdet Shuhada ser shejk Mahmoud Khudeir Abbas vid Hanan-moskén något annorlunda på Allawi.
– Det finns ingen skillnad mellan sunni och shia, säger han.
Men han är nöjd med den nya regeringen, av liknande anledningar som männen i Sadr City.
– De är åtminstone muslimer. Nu borde alla utländska styrkor lämna vårt land. Det är jobbigt för folk att se dem här.
Saad Jawad, professor i statsvetenskap, är dock pessimistisk över den nya regeringens utsikter. Å ena sidan så är ministrarna fortfarande beroende av USA för många saker som de behöver, och å andra sidan så kommer de att få skulden om något går snett.
– Den här regeringen är varken vald eller oberoende. Allting beror på om amerikanerna kommer att ge dem allt de behöver för att göra sitt jobb, säger Jawad.
Och det är tydligt att han tror att det inte kommer att hända.
Den nya regeringen kommer att vara beroende av de styrkor som har kallats både ockupationsstyrkor och koalitionsstyrkor, men som nu i officiellt språkbruk döps om till de multinationella styrkorna, för de flesta säkerhetsoperationer.
Den nya irakiska armén, polisen och nationalgardet är nu omkring 200 000.
Men de har bara utrustats med lätta vapen, och även när det gäller kommunikation och logistik kommer de i huvudsak att vara beroende av den amerikanska armén.
Hemma hos en tidigare anhängare till Saddams Ba'ath-parti i området Mohandessin i Bagdad har åsikterna om de utländska styrkorna ändrats oväntat sedan invasionen förra året. Då fördömde familjen att USA avsatte Saddam Hussein. Nu låter det annorlunda.
– De utländska trupperna kanske måste stanna ett tag för att hjälpa oss med säkerheten, säger fadern, en pensionerad statsanställd som inte vill att hans namn ska framgå.
– Vi är bara så trötta på hela situationen – våldet och kaoset. Det måste stoppas.
Han ser också Iyad Allawi som en väl vald premiärminister – Allawi är en politiker som tillhör den gamla skolan. Han tjänade under Saddam, han var Ba'ath.
Den starka längtan efter säkerhet och stabilitet kan bli ett tveeggat svärd för den nya regeringen. Å ena sidan ger det en möjlighet för regeringen att bevisa vad den kan åstadkomma. Å andra sidan är det mer än troligt att befolkningen kommer att vända sig mot regeringen om den inte lyckas förbättra situationen.
För inrikesministerns medarbetare Sabah al-Ali råder det inget tvivel.
– Det är väldigt enkelt. Vill det irakiska folket styras av brottslingar som slaktar vårt eget folk och som skär halsen av utlänningar, eller vill de ha en ansvarsfull regering och val inom en snar framtid? Problemet är naturligtvis att regeringens motståndare kommer att försöka allt hårdare att få den att misslyckas, vilket redan har skett inför maktöverlämnandet. Och det är svårt att se hur den underutrustade irakiska regeringen ska lyckas med det som USA har misslyckats med.
Al-Ali har samma svar som de flesta irakier på den frågan.
– Vi känner vårt eget folk. Irakier är mycket bättre på att kontrollera irakier än vad utlänningar är. Vi kan lyckas.
