Rio de Janeiro, 040416 (IPS) – Under flera decennier har det varit de fattiga som studerats i kampen mot de enorma ekonomiska klyftorna i Brasilien. Men nu har forskarna istället börjat vända blickarna mot landets rika.
– Vi måste studera ojämlikheten från den andra extrema utgångspunkten för att avgöra hur stor omfördelningspotentialen är, säger Marcelo Medeiros, från departementet för ekonomisk forskning, IPEA. Medeiros har genomfört en studie av inkomster och familjestrukturer hos landets rikare del av befolkningen. Samtidigt har en grupp professorer från olika universitet i närheten av Sao Paulo nyligen utkommit med en bok med titeln Brasiliens rika. Tillsammans utgör dessa studier de första som gjorts med fokus på landets ekonomiska elit. Och enligt Medeiros kan undersökningarna öppna nya vägar för hur man ska få en del av de rikas resurser att slussas över till samhällets fattiga. Medeiros studier är baserade på offentliga uppgifter från 1997 till 1999. Enligt dem är tre fjärdedelar av de rikas inkomster arbetsrelaterade, och enbart två procent kommer från räntor, aktieutdelningar eller andra finansiella källor. Till arbetsinkomsterna räknas då inte bara löner, utan även andra former av utbetalningar som anställda och chefer får från sina arbetsgivare. Pensionsutbetalningar utgör 18 procent av de rikas inkomster, och hyresinkomster fem procent.
Enligt Medeiros beräkningar utgörs landets rika av de hushåll som hade en inkomst på minst motsvarande 9 300 kronor i månaden utslaget per familjemedlem i september 1999. I denna socialgrupp återfinns endast 0,9 procent av Brasiliens 170 miljoner invånare..
I boken Brasiliens rika kommer man fram till en annorlunda slutsats än Medeiros studier – att rikedomar i dag skapas genom finanstransaktioner. Forskarna bakom den studien har räknat de personer som tillhörde hushåll med en sammanlagd inkomst på motsvarande 54 000 kronor i månaden i slutet av år 2000 som rika. Enligt den beräkningsgrunden har landets rika befolkning ökat från strax 1,8 procent av befolkningen 1980 till 2,4 procent 2000. Enligt Marcio Pochmann, som medverkat i boken, beror det stigande antalet rika i landet på utvecklingen på finansmarknaden. Pochmann, som är arbetsminister i Sao Paulos lokala regering, menar att rikedomar inte längre skapas genom produktion utan genom finanstransaktioner. Detta är enligt honom tydligt i Sao Paulo, en stad som förlorat många av sina industrier men istället förvandlats till landets finansiella huvudstad. 1980 bodde 37,8 procent av landets rika i Sao Paulo. 20 år senare hade den siffran stigit till 58 procent, samtidigt som andelen rika i landets övriga storstäder sjönk. Enligt Pochmann är en av orsakerna till detta att aktiebörserna i Rio de Janeiro och Belo Horizonte stängde och att Sao Paulo fick en monopolställning över aktiehandeln i landet. Pochmann anser att landets inkomster bör omfördelas genom skatter, där en tyngre börda enligt honom bör falla på de rika. Men i nuläget anser han att staten istället gör tvärtom och lägger en oproportionerligt stor del av skatterna på de fattiga. Landets arbetare fick se sina inkomster sjunka från 45 procent av bruttonationalprodukten till 36 procent mellan 1992 och 2002, samtidigt som deras totala skattebörda ökade från 26 till 36 procent av bruttonationalprodukten, enligt Pochmann. Hans slutsatser skiljer sig alltså från Medeiros, vars forskning pekar på att de finansiella inkomsterna i låg utsträckning bidrog till de rikas inkomster. Samtidigt påpekar Medeiros att hans studier fortfarande är på inledningsstadiet och kan komma att revideras längre fram. Medeiros menar att den viktigaste orsaken till den ekonomiska ojämlikheten i Brasilien är de enorma löneskillnaderna. Enligt siffror publicerade av landets statistikmyndighet tjänade landets rikaste tiondel 34 gånger mer än den fattigaste tiondelen 1960. 1990 hade den siffran ökat till att de rikaste tio procenten tjänade 60 gånger mer i lön.
Samtidigt bedömer landets nuvarande regering att närmare 40 miljoner brasilianer riskerar att gå hungriga.
Medeiros menar att det inte räcker med en ekonomisk tillväxt i landet för att få bukt med fattigdomen, utan att det också krävs en medveten politik för att nå snabba resultat.
