Washington, 040309 (IPS) – Trots storsegern för kraftigt antiamerikanska konservativa i Irans parlamentsval förra månaden, verkar det som om den försiktiga avspänningen mellan USA och Iran kommer att fortsätta.
En rad händelser sedan januari tyder på att inget av de båda länderna är intresserade av en konfrontation. Till stor del beror det på att de båda är upptagna av andra, mer angelägna frågor.
Även om USA var mycket kritiskt mot förra månadens val, och mot att det konservativa väktarrådet diskvalificerade hundratals reforminriktade kandidater, så avstod man från någon omfattande kampanj för att misskreditera rådet.
Och när Japan och Iran i mitten av februari skrev under ett avtal om en stor oljeaffär så uttryckte USA visserligen sin besvikelse, men att affären, som dragit ut på tiden på grund av amerikanskt motstånd, trots allt gick igenom tolkades som ett tecken på att den amerikanska administrationen till sist hade valt att ge sitt godkännande till affären, möjligen delvis på grund av att Japan har bidragit med styrkor i Irak.
Det senaste tecknet på avspänningen kom i förra veckan, då USA:s ockupationsmyndighet i Irak godkände planerna på att bygga en oljeledning över vattendraget Shatt al-Arab till den iranska hamnstaden Abadan. Washington gick med på det irakiska oljedepartementets argument om att oljeledningen blir ett sätt för Irak att öka sin oljeexport, som har drabbats hårt av flaskhalsar vid Basra och av sabotage i landets norra delar.
De amerikanska myndigheterna kommenterade inte beslutet, men Iraks oljeminister Ibrahim Bahr al-Uloum sa till Financial Times att USA:s administratör Paul Bremer ”säger att han inser att irakierna måste ha bra relationer med alla sina grannar.” Några dagar senare sa amerikanska företrädare i Washington att den amerikanska administrationen inte har några planer på att utöva påtryckningar mot atomenergiorganet IAEA för att det ska lämna över frågan om Irans kärnvapenprogram till FN:s säkerhetsråd för ett beslut om eventuella sanktioner.
Båda dessa beslut innebar bakslag för de hökar inom administrationen som i maj förra året lyckades bryta av en försiktig dialog mellan det amerikanska utrikesdepartementet och Iran, sedan underrättelsetjänster kunde koppla samman bombdåd mot västerländska bostadsområden i Riyadh till telefonsamtal från al-Qaida-anhängare på iranskt territorium.
Hökarna, som leds av neokonservativa politiker och byråkrater i kretsen kring försvarsministern Donald Rumsfeld och vicepresidenten Dick Cheney, har hävdat att Iran har gett en fristad åt högt uppsatta al-Qaida-medlemmar sedan talibanregimen i Afghanistan störtades i slutet av 2001.
Iran, som har sagt att man har gripit ett antal al-Qaida-anhängare i landet, har tydligt förnekat att man stödjer al-Qaida på något sätt.
Den iranska regeringen har också antytt att man kan tänka sig att lämna ut de gripna al-Qaida-medlemmarna om den amerikanska regeringen låter tusentals medlemmar i den iranska rebellgruppen Mojahadin-e-Khalq, MeK, återvända till Iran. MeK-medlemmarna sitter för närvarande i amerikanskt förvar i Irak.
Hökarna hävdar också att Iran ser mellan fingrarna med militanta islamister som tar sig in i Irak för att delta i motståndsrörelsen och genomföra terroristattacker. Regeringen i Teheran har medgett att den inte helt och hållet har kontroll över gränsen mot Irak, men har samtidigt förnekat att den skulle ha någonting att göra med försöken att destabilisera Irak – ett förnekande som de flesta oberoende bedömare anser vara trovärdigt.
– Många av de mest hårdföra konservativa skulle gärna se att vi misslyckas i Irak, men ett misslyckande skulle innebära inbördeskrig, och det vill de inte ha, säger Daniel Brumberg, Iran-specialist vid Georgetown University. Han säger att iranier i den konservativa mittfåran inte vill att USA misslyckas.
Hadi Semati, gästforskare vid institutet Carnegie Endowment for International Peace, som också föreläser vid Teherans universitet, håller med om det och säger att det finns en bred konsensus mellan konservativa och reforminriktade om att stödja en demokratisering av Irak.
– Allt utom kaos eller delning i Irak är att föredra för Iran, säger Semati, som anses stå nära reformrörelsen i Iran.
Ironiskt nog, menar Semati, har de konservativa i Iran trätt fram som de stora vinnarna som ett resultat av Bush-administrationens ”krig mot terrorismen”. Två av deras farligaste fiender – talibanregimen och Saddam Hussein – har eliminerats, och Bushs retorik om Iran som en av ”ondskans axelmakter” försvagade demokratiska och reformsinnade krafter i landet.
– Demokratibyggandet kommer att vara dött så länge det ses som ett resultat av inflytande utifrån, säger Semati.
Dessutom har den iranska regimens medvetenhet om att man skulle kunna sätta käppar i hjulen för USA både i Irak och i Afghanistan gett de konservativa makthavarna ett större självförtroende gentemot USA, enligt många bedömare.
Det självförtroendet uppenbarades i förra månaden då den förre iranske presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani sa till en Teheran-tidning att USA har kört fast i Iran och att ”de vet att om Iran vill, skulle landet kunna göra deras problem ännu värre.” Rafsanjani antydde att en dialog mellan länderna skulle kunna vara möjlig. ”För mig är det inget problem att prata”, sa han.
– De konservativa i Iran var från början rädda för att USA skulle vända sig mot dem efter Irak, men de ser vilken oreda vi ställt till med där, och de är ganska självsäkra, säger Gary Sick, Iran-expert vid Columbia University som var säkerhetsrådgivare under Jimmy Carters tid som USA:s president (1977-81).
Sick säger att det inte är troligt att det blir några dramatiska förändringar av den iranska utrikespolitiken förrän den politiska situationen har klarnat där.
Men Sick och flera andra bedömare menar också att det är allt för tidigt att se den senaste tidens försonande åtgärder från Bush-administrationens sida som en del av en större strategi.
– Så vitt jag kan se har USA egentligen fortfarande ingen tydlig hållning eller bred strategi gentemot Iran. Realiteten är att USA just nu inte vill bråka med Iran. Vi är misstänksamma mot vad de håller på med, men å andra sidan har vi ingen anledning att reta upp dem. Men om det är mer än något tillfälligt är tveksamt, säger Sick.
Han påpekar att splittringen mellan hökarna inom den amerikanska administrationen och utrikesdepartementets realpolitiker fortfarande är mycket djup.
Och det illustrerades i en uppmärksammad artikel i förra veckans utgåva av den neokonservativa tidningen Weekly Standard. Iran-specialisten Reuel Marc Gerecht vid tankesmedjan American Enterprise Institute varnade där för att en realpolitisk strategi är dömd att misslyckas, och skrev att ”i slutänden är det bara demokrati i Iran som kan lösa problemen med kärnvapen och terrorism”.
