Canberra, 040308 (IPS) – Kathleen Maltzahn, som leder en organisation som arbetar mot trafficking och sexuellt slaveri, är förbluffad över hur mycket som har hänt under det senaste åren när det gäller åtgärder mot handel med kvinnor i Australien.
– Varje gång jag känner mig frustrerad eller irriterad över vad som händer, måste jag påminna mig själv om att för ett år sedan sa folk fortfarande åt oss att det inte existerade, att vi skulle ge upp och lägga av, sa Maltzahn i förra veckan när hon höll en föreläsning i Canberra till minne av den australiska feministen Pamela Denoon.
Attitydförändringen inför trafficking har varit dramatisk. I februari 2003 avfärdade justitieministern Chris Ellison till och med att det existerade i Australien. Men efter det att frågan uppmärksammats annonserade regeringen i oktober förra året att man skulle skjuta till motsvarande mer än 100 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.
I planen ingick de flesta av de förslag som Maltzahns organisation Project Respect hade lagt fram.
Ellison sa då att syftet med kampanjen var att motverka den ”motbjudande handeln” genom att vidta åtgärder som fokuserar på att förebygga handeln samt att straffa de skyldiga och stödja offren.
– Det var, det måste jag säga, förbluffande. Jag skulle vilja säga att vi hade förväntat oss det. Men det gjorde vi inte. Det var bortom våra vildaste drömmar. Och till och med så här i efterhand måste jag erkänna att jag inte vet varför det hände, sa Maltzahn.
– Jag tvivlar naturligtvis inte på att traffiocking är en grundläggande och avskyvärd form av våld mot kvinnor som absolut måste åtgärdas. Men vi vet alla att även om en sak är värd att uppmärksammas så är det ingen garanti för att någon, i synnerhet inte regeringen, ska ta upp den.
En pågående parlamentarisk utredning som ska hitta det mest effektiva sättet för att motverka trafficking av kvinnor kan vara ett viktigt verktyg. Utredningen har funnit att kvinnor ofta köps för runt 200 000 kronor, och att de tvingas arbeta för omkring 700 kunder.
Att bättre förstå handelns omfattning är en av de uppgifter som utredningen anser vara viktig. En del räknar med att antalet drabbade kvinnor i Australien är några hundra, medan andra hävdar att det rör sig om ett tusental eller fler.
Polischefen Ivan McKinney sa vid utredningens utfrågning av honom att även om kunskaperna om trafficking är begränsade så kan man slå fast att den uppvisar alla de drag som karaktäriserar organiserad brottslighet.
– Vi talar om folk som rekryterar kvinnor från Thailand, Filippinerna, Singapore och Kina. De för dem till Australien, säljer dem snabbt och effektivt, och flyttar dem regelbundet mellan Sydney och Melbourne.
McKinney – som anses vara en av polisens experter i frågan – säger att när han först började utreda sexuellt slaveri, saknade myndigheterna de stödmekanismer och den inställning som var nödvändig.
– Vi hade inga stödmekanismer, ingen rådgivning och inget boende att erbjuda kvinnorna, eftersom de inte uppfyllde kriterierna för brottsoffer, säger han.
– Utredarna måste utbildas om det här, för när det handlar om sådana här särskilda omständigheter är kvinnorna offer, och inte bara vittnen vid åtal.
20 federala polisutredare har nu utbildats på treveckorskurser som tar upp både utredningstekniska frågor och frågor om stöd till drabbade kvinnor.
Maltzahn välkomnar polisens ansträngningar, men hon fruktar också att en svårare och mer komplex fråga glöms bort – att bekämpa efterfrågan. – Efterfrågan skapar tillgång. Vi måste ta itu med efterfrågan, säger hon.
Maltzahn hänvisar till Brian Iselin vid den federala polisen, som har talat om det meningslösa i att ge sig på trafficking utan att ta itu med efterfrågan.
– Jag kommer att fortsätta att kämpa för att man ska förstå att kampen mot trafficking för sexuella syften är förlorad om man inte tacklar efterfrågan på betalda sexuella tjänster. Alla dyra åtgärder i världen kommer inte att betyda någonting om man inte får till stånd en attitydförändring bland män när det gäller att köpa och sälja kvinnor, säger Iselin.
