Washington, 040226 (IPS) – De stora deltaljhandlarna i världen kräver ständigt snabbare och billigare produktion från sina leverantörer. Det får leverantörerna att kränka deras anställdas rättigheter för att nå upp till kraven, enligt en rapport från biståndorganisationen Oxfam. Majoriteten av arbetarna inom tillverkningsindustrin i fattiga länder är kvinnor.
De flesta stora detaljhandlare hävdar att de skrivit in i minimikrav för underleverantörernas anställda i kontrakten med sina leverantörer. Men deras prissättning gör det omöjligt för tillverkarna att följa minimikraven, enligt rapporten. – Det är här globaliseringen misslyckas med den potential den har att lyfta människor ur fattigdom och verka för utveckling, säger Phil Bloom, chef för Oxfams kampanj för rättvis handel. – Det finns ett växande glapp mellan de globala företagens retorik om socialt ansvar och hur deras företagsmodell fungerar i verkligheten. Många företag har uppförandekoder som kräver att deras leverantörer respekterar en viss standard för de anställda men deras inköpsstrategier gör det ofta omöjligt att upprätthålla den, säger han. Oxfams nya rapport bygger på hundratals intervjuer med arbetare, fabriks- och lantbruksägare, tjänstemän på globala deltaljhandelsföretag, importörer, exportörer, fackliga representanter och regeringstjänstemän i 12 länder. De flesta internationella företag försöker övertyga sina konsumenter om att de som tillverkar deras varor får anständiga löner och arbetar under godkända villkor. Men en rad undersökningar och artiklar tyder på att den ökande konkurrensen mellan företagen i kombination med att de fattiga länderna uppmanas att skapa attraktiva villkor för utländska företag undergräver arbetarnas rätt till anständiga villkor.
Enligt rapporten har globaliseringen stärkt deltaljhandlarna och märkesföretagens förhandlingsposition. Liberalisering och ny teknologi har lett till att antalet länder där företagen kan förlägga sin produktion har ökat dramatiskt och med det möjligheten att pressa priserna.
Världens största detaljhandelsföretag Wal-Mart leder utvecklingen, enligt Oxfam Företaget köper i dag produkter från 65 000 tillverkare i världen och säljer varje vecka varor till 138 miljoner konsumenter i sina 1 300 affärer i 10 länder. Företaget har gjort Kina till centrum för sin produktion. I Kina är lönerna lägre än någon annanstans i Asien och arbetarna saknar rätten att bilda fria fackföreningar. “Wal-Mart pressar fabrikerna att sänka priserna och fabrikerna svarar med längre arbetspass eller lägre lön – och arbetarna har inget val”, säger en kinesisk tjänsteman i en artikel som publicerades i tidningen Washington Post tidigare i månaden.
Samma budskap för den New York-baserade organisationen National Labour Committee och gruppen China Labour Watch fram om en leksaksfabrik i Ping, i Guangdong-provinsen i Kina, som tillverkar produkter åt bland andra Wal-Mart. De rapporterar att den övervägande kvinnliga arbetskraften på företaget bara får omkring hälften av den lagstadgade minimilönen och att de anställda tvingas arbeta fler timmar i veckan än som är lagligt. Dessutom är säkerheten på fabriken dålig. Exempelvis är brandutgångarna ofta låsta. Wal-Mart har svarat på kritiken genom att säga att företaget rutinmässig inspekterar villkoren hos sina kinesiska leverantörer. National Labour Committee och China Labour Watch hävdar dock att cheferna på fabriken i Ping alltid vet om i förväg när inspektionerna ska ske.
Dessa rapporter ställer väl överens med Oxfams, som lägger ansvaret för situationen på företagen som pressar leverantörerna till snabba leveranser och låga priser på varor som framförallt säljs till konsumenter i rika länder. – I dag är företagens etiska normer “gör det snabbt, gör det flexibelt, gör det billigt”. Alla som upprörs över arbetsförhållandena i världen i dag bör fråga sig vem som skruvade upp hastigheten, säger Bloomer. – Arbetarna i botten av den globala försäljningskedjan bidrar till att höja sina länders export och aktieägarnas vinster men deras egna jobb blir allt mer osäkra, ohälsosamma och slitsamma, och deras rättigheter försvagas. För att minimera motståndet mot dåliga arbetsförhållanden ser företagen till att anställa arbetare som inte är med i facket och som man inte tror kommer att våga organisera sig. Helst anställer de unga kvinnor, ofta invandrare, som är lätta att skrämma om de inte samarbetar med företagen. – Jobben i industrier med många anställda hyllas ibland som bidragande till att stärka kvinnors ställning, säger Bloomer. – Men även om vi välkomnar att miljoner kvinnor får en lön så är det inte så att lönen automatiskt lyfter dem ur fattigdomen. Istället bränns de ut snabbt av tyngre, stressigare arbeten och mycket övertid med få rättigheter. – Det är en dålig strategi för att förbättra kvinnors liv, säger han och tillägger att han anser att internationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden bidrar till kvinnornas usla arbetssituation genom att uppmana regeringar att göra sina arbetsmarknader mer “flexibla”. I Chile är 75 procent av kvinnorna inom jordbrukssektorn säsonganställda för att exempelvis plocka frukt. De arbetar vanligtvis 60 timmar i veckan under skördesäsongen, men bara en tredjedel av dem kommer upp till minimilönen. Färre än hälften av de kvinnor som arbetar på de statligt ägda textilfabrikerna i Bangladesh har ett anställningskontrakt, majoriteten av dem får ingen mammaledighet, samtidigt som de saknar tillgång till sjukvård. Och 80 procent av bangladeshiskorna är rädda för att få sparken om de klagar, enligt Oxfams rapport.
I Guangdong-provinsen i Kina arbetar unga kvinnor inom textilindustrin ofta 150 timmar övertid per månad och bara cirka 40 procent har skriftliga anställningskontrakt. Oxfam anser att regeringarna i alla länder måste se till att de anställda garanteras grundläggande rättigheter – däribland rätten att organisera sig och ingå kollektivavtal. Samtidigt måste konsumenterna insistera på att de återförsäljare de köper varor från inte exploaterar arbetare i fattiga länder, anser Oxfam.
