Washington, 040122 (IPS) – Den amerikanske presidenten George W. Bush som har ansträngt sig för att undvika sin fars misstag, tycks lik förbaskat vara på väg att upprepa dem.
Hans förvånansvärt defensiva State of the Union-tal på tisdagen underströk hur fast kursen ligger och hur lite Bush kan eller vill göra för att ändra den. Men genom att annonsera att de kommande fyra åren kommer att likna de senaste tre, har Bush blivit en tydlig måltavla inför valet i november – något som det demokratiska partiet visade tydligt i ett osedvanligt aggressivt svar på Bushs tal.
Bushs far, som älskade den internationella diplomatin mer än något annat, förstod inte att de flesta av väljarna 1992 var mest oroade över att folk förlorade sina jobb på grund av nedskärningar och internationell konkurrens. Han insåg inte visdomen i det uttryck som Clintons rådgivare James Carville myntade – ”it’s the economy, stupid.” Bush den äldres förlust det året underlättades också av att han – vilket han själv medgav – saknade ”den där vision-grejen”; någonting som kunde ge amerikanerna en känsla av ett nationellt syfte.
Bush den äldres försök att åtgärda de här bristerna hindrades både av hans akademiskt reserverade framtoning – ett problem som hans son inte lider av – utan också av att Reagan-erans stora budgetunderskott hade tömt kassakistorna.
Till det republikanska partiets allt mäktigare högerflygels förtret tvingades Bush att höja skatterna, utan att för den sakens skull ha något mer att erbjuda.
Till skillnad från sin far ärvde Bush den yngre ett stort överskott. Men det har nu åter, genom skattesänkningar och enorma militära utgifter, vänts till ett underskott, som hotar landets ekonomiska hälsa.
Nationens kassakistor är så tomma att New York Times i onsdags påpekade att ”det är en grym bluff att låtsas som om Washington har råd att göra någonting nytt”. Därför har Bush den yngre, liksom sin far, inget annat val än att driva kampanjen på det han har åstadkommit under sin tid som president.
Och den konservativa kommentatorn Andrew Sullivan i tidningen New Republic kallade följaktligen Bushs tal till nationen för ”extremt tillbakablickande”, och kritiserade bristen på nya förslag.
”Det verkade vara ett tal som kom från en politisk kokong, från en president som inte inser att han faktiskt är politiskt sårbar, och som tänker driva sin kampanj inte på vad han planerar för framtiden utan på vad han har gjort i det förflutna. Det är en riskabel strategi”, skriver Sullivan. Sullivan uppskattade dock det som Bush sa om utrikespolitiken. En anmärkningsvärt stor del – hela första hälften – handlade om det. Framför allt handlade det om ett försvar för ”kriget mot terrorismen” och den USA-ledda invasionen av Irak.
Presidenten hävdade, trots att det fortfarande inte finns några bevis, att den förre irakiske presidenten Saddam Husseins ”program” för massförstörelsevapen utgjorde ett ”allvarligt och växande hot mot vårt land”.
Bush sa också att kriget mot Irak var anledningen till att Libyen nyligen beslutade sig för att frivilligt lägga ned sina kärnvapenprogram, och till att man nu för samtal med Iran och Nordkorea. – Amerika är fast beslutet att se till att världens farligaste vapen inte ska hamna i händerna på världens farligaste regimer, sa Bush.
Även om presidenten försökte motbevisa de demokrater som hävdar att USA för en unilateral politik som gör landet isolerat från omvärlden, så fick han de största applåderna för ett uttalande som fick alla unilateralister att slicka sig om munnen: – Amerika kommer aldrig att be om tillåtelse för att försvara sitt folks säkerhet.
Presidenten avslutade den utrikespolitiska delen av talet med den sortens vision som hans far aldrig lyckades formulera – ”Amerika är en nation med ett uppdrag… vårt mål är demokratisk fred”.
När det gällde inrikesfrågor ville Bush behålla de skattesänkningar som gjordes 2002. Han uttryckte också sin förhoppning om att få igenom det förslag han lagt om ett gästarbetarsystem, och antydde att han kan komma att stödja en lagändring som gör homosexuella äktenskap olagliga.
Det senare ledde till hyllningar från den kristna högern, men det kommer också att möta hårt motstånd från många republikanska libertarianer, som menar att Bush på så sätt stödjer statens möjlighet att lägga sig i sådant som bör vara privat.
Men det är också värt att nämna vad Bush utelämnade i sitt tal. Bush nämnde till exempel inte det ambitiösa rymdprogram som han lanserade under stort ståhej i förra veckan. Det var ett förslag som uppenbart inte föll i god jord hos en allmänhet som är allt mer oroad över det ökande budgetunderskottet.
Han talade heller inte om miljöfrågor, aids-epidemin, den palestinsk-israeliska konflikten eller al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.
Talet innehöll inte mycket konkreta förslag, och de förslag som Bush trots allt gav fick till och med några av hans trognaste anhängare att skruva på sig.
Victor David Hanson, till exempel, en inflytelserik neokonservativ profil. Han oroades över att Bushs planer på skattelättnader, krig, återuppbyggnad i Mellanöstern och satsningar på sjukvård ”inte går ihop, utan resulterar i ohållbara underskott.” Och den uppfattningen delas av många republikanska politiker, som har uttryckt både ökad oro över kostnaderna för insatsen i Irak, och en växande enighet om att den hårt påfrestade armén behöver utökas med minst två divisioner. Det skulle leda till att den årliga försvarsbudgeten blev större än 500 miljarder dollar, samtidigt som åtta miljoner människor är arbetslösa.
Därför skriver konservativa New Republics Andrew Sullivan att han är oerhört förvånad över att Bush inte medger att jobbtillväxten släpar efter den ekonomiska tillväxten.
”Det fanns inget uttalande som visade omsorg för de som kämpar med ekonomin, ingen medkännande retorik. Det förvånar mig. Det lämnar en enorm öppning för demokraterna, som kommer att hävda att presidenten inte har någon kontakt med vanligt folk.” Precis som hans far.
