Washington, 040113 (IPS) – Om de neokonservativa hökarna Richard Perle och David Frum fick som de ville, skulle Bush-administrationen ställa ultimatum till omvärlden i stort sett dagligen.
I deras nya bok, An End to Evil: How to Win the War on Terror, uppmanar den inflytelserike debattören Perle och den före detta Vita huset-talskrivaren Frum administrationen bland annat att: – Aktivt arbeta för att den oljerika östra provinsen av Saudiarabien blir en egen stat, om den saudiska regimen inte ger sitt helhjärtade stöd till kriget mot terrorismen.
– Stoppa exporten av olja från Irak till Syrien och jaga misstänkta terrorister inne på syriskt territorium, om Syrien inte genomför en ”västlig omorientering” av sin politik, ekonomi och sitt styrelseskick.
– Förbereda förebyggande attacker mot nordkoreanska kärnvapenanläggningar, om den nordkoreanska regimen inte omedelbart lämnar ifrån sig allt material som kan användas till sådana vapen, stänger sina missilbaser, och går med på att en permanent närvaro av internationella inspektörer.
– Uttryckligen avfärda FN-stadgans legitimitet, om den inte förändras så att den kan rättfärdiga Washingtons nya strategiska doktrin om förebyggande attacker.
– Hjälpa dissidenter att störta regeringen i Iran.
I boken, som de kallar en ”manual för seger”, beskriver de båda författarna en extremt farlig värld, i vilken den största ondskan – ”militant islam” – finns överallt, ”från Indonesien till Indiana”.
Insatserna kunde inte vara högre. Den militanta islamismen vill ”omkullkasta vår civilisation, göra västvärldens länder till islamska samhällen och påtvinga sin religion och sin lag på hela världen”, skriver författarna.
Och det är inte bara en liten minoritet av världens muslimer som har dessa ambitioner, vilket George W. Bush själv har sagt. De militanta islamisternas mål har stort stöd över hela världen, inklusive i USA, enligt Perle och Frum. Därför bör amerikanska muslimer granskas extra noga både av rättsväsendet och av andra amerikaner. ”Rötterna till den muslimska ilskan finns i själva islam”, skriver författarna.
Och de varnar amerikanerna för att det inte finns någon medelväg. ”Det är seger eller förintelse”.
Om det här låter lite skräckinjagande, så kan det bero på att Perle och Frum är oroade över att administrationens och nationens beslutsamhet att föra krig mot terrorismen håller på att vika. ”Vi kan känna att viljan att vinna håller på att ebba ut i Washington. Vi känner hur man återgår till gamla ovanor såsom bekvämlighet och förnekelse”, skriver de.
Och deras bok är utformad för att gjuta nytt liv i ansträngningarna. Och den måste tas på allvar, eftersom den utan tvekan är ett eko av argument som just nu förs fram på högsta nivå inom Bush-administrationen.
Medan Frum, som sägs vara den som myntade frasen ”ondskans axelmakter”, är mer känd för sin retorik än för sin utrikespolitiska expertis, så har Perle haft en plats på den säkerhetspolitiska arenan under mer än 30 år.
När han arbetade i Pentagon under Ronald Reagans tid som president blev han känd som ”mörkrets furste” för sitt motstånd mot nedrustningsavtal med Sovjetunionen. Perle har också varit en av den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitzs närmsta vänner sedan 1969, samt mentor åt Douglas Feith, vars avdelning inom Pentagon hade ansvaret för förberedelserna inför Irak-kriget samt för ockupationen efter kriget.
Perle beskrevs förra året av Washington Post som ”den intellektuelle gurun bakom den neokonservativa rörelsen inom utrikespolitiken”. Washington Post skrev också att Perle har ett ”omfattande inflytande över Bushs politik.” Så det är inte kontroversiellt att hävda att Perles åsikter spelar roll. Och att han redan i oktober, när bokens manus lämnades till tryckeriet, ansåg att administrationen höll på att tappa ångan, är anmärkningsvärt.
Perle och Frum anser att skulden för att man inte gått vidare i kriget mot terrorismen ligger hos utrikesdepartementet, CIA samt hos pensionerade militärer och högt uppsatta personer från George Bush den äldres administration – med andra ord, alla de ”realister” som redan från början var skeptiska till att ett krig mot Irak var en bra idé.
Ett återkommande tema i boken är att om USA lyckas i kriget mot terrorismen, så kommer det inte att vara tack vare byråkraterna på utrikesdepartementet och CIA. Författarna skriver att de är ”förblindade av den prydhet som många liberaler känner när det gäller att se den mörka sidan av kulturer i tredje världen.” Därför menar Perle och Frum att CIA-chefen George Tenet bör avgå, och att antalet politiskt utnämnda medarbetare på utrikesdepartementet bör ökas.
Sådana åtgärder borde göra det lättare för de neokonservativa författarna att få igenom sin agenda, som förutom ultimatum innehåller en rad anvisningar: – Arbeta ihärdigt för att isolera Frankrike från resten av Europa, samtidigt som man gör sitt bästa för att bevara Storbritanniens strategiska oberoende från Europa.
– Bygg upp ett försvarssamarbete med Japan, Australien och andra villiga asiatiska demokratier. Samarbetet ska vara lika nära och lika varaktigt som Nato. ”Kina borde få veta att varje försök att hota sina demokratiska grannländer kommer att möta motstånd från samtliga – utan tvivel eller undantag.” – ”Sluta kritisera Israel för dess aktioner mot Hamas, Hizbollah och liknande grupper”.
– Undvik att lämna över Irak till FN eller det ”internationella samfundet”. ”När de internationella byråkraterna lägger vantarna på ett samhälle, släpper de aldrig taget”.
Den sista anvisningen illustreras av en lista över länder där författarna tydligen tror att FN styr. Listan, som omfattar Kambodja och Somalia, är ett exempel på de många faktafel som visar att författarna haft bråttom då de sammanställt sin bok.
Till exempel hävdar de att ”saudisk-inspirerade extremister” startade krig mot de kristna befolkningsgrupperna på de Sulawesi-öarna och Moluckerna i Indonesien. I själva verket är de flesta experter överens om att den milisgrupp Perle och Frum talar om – Laskar Jihad – var både beväpnad och inspirerad av element inom den indonesiska militären.
Men författarna gör liknande antaganden om det separatistiska upproret i den indonesiska Aceh-provinsen, och de i huvudsak etniska – inte religiösa – våldsamheterna i norra Nigeria.
Men på samma sätt som de undantagslöst förklarade att ”sovjetisk aggression” låg bakom olika nationalistiska, etniska och reformsträvande rörelser under det kalla kriget verkar Perle och Frum nu fast beslutna att hitta en militant muslim, gärna med kopplingar till Saudiarabien och den wahabistiska trosinriktningen, bakom varje konflikt.
Och precis som under det kalla krigets tid verkar de föredra auktoritära regimer framför demokratier, om de senare riskerar att innebära mer makt åt radikala muslimska krafter, vilket de förklarar i ännu ett direktiv. ”I Mellanöstern betyder demokratisering inte att man håller val och sen lever med vad som händer”, skriver de, och fortsätter med ännu ett faktafel; ”Det prövades i Algeriet 1995 och det hade fört de islamistiska extremisterna till makten som det enda alternativet till korruption och status quo.” Det som hände i Algeriet, 1991, var att det islamistiska partiet FIS vann den första valomgången i ett demokratiskt parlamentsval. Armén ställde in den andra valomgången, förbjöd fronten och inledde därmed ett tioårigt inbördeskrig som har krävt minst 100 000 dödsoffer. De neokonservativa krafterna har visserligen stött på motgångar på sistone, men de är inte uträknade. De och deras allierade i administrationen – framför allt vicepresidenten Dick Cheney – har visat att deras inflytande fortfarande är tillräckligt stort för att hindra någon verklig uppmjukning av politiken i Mellanöstern eller gentemot Nordkorea.
Och om Bush återväljs till president med Cheney vid sin sida kan neokonservativa såsom Richard Perle mycket väl åter igen hamna i Washingtons makttopp. I så fall kan man köpa Perles och Frums bok och pricka av deras framgångar.
