Bulawayo, 040112 (IPS) – Ett besök på puben Jock and Saddle ger en uppfattning om den svåra väg som Zimbabwe har kvar till etnisk integration. Från början var detta en pub för bara vita. Idag sitter de vita besökarna på ena sidan av den hästskoformade baren – och på den andra sitter nyrika svarta.
I puben syns inget kamratskap mellan de båda grupperna, inte heller någon märkbar irritation. Men det sätt på vilket de ignorerar varandra skapar en oroande atmosfär. De svarta besökarna verkar vara förtjusta över sitt nyvunna självförtroende medan de vita ser ut att sitta och fundera på den makt de förlorat.
Landets regering har gjort den vita minoriteten i Zimbabwe till syndabockar.
Mycket uppmärksamhet har riktats mot ockupationerna av vita farmer och de konflikter som uppstått i samband med jordreformen men övriga relationer mellan svarta och vita i landet har passerat relativt obemärkt.
De vitas problem tycks ha gett ökat självförtroende och mer makt åt vissa sektioner av den svarta medelklassen. De ambitiösa ta över efter vita som emigrerar, köper upp fastigheter, företag och lyxbilar och deltar på exklusiva sociala evenemang. Det motar in de kvarvarande vita i nya enklaver. Vissa svarta anser att detta innebär att de svarta äntligen får sin del av kakan.
– Det de vita inte har lyckats ta in är att svarta nu har återtagit sin status som mänskliga varelser, inte som andra klassens medborgare, säger journalisten Njabulo Ncube.
Han tillägger dock att detta uttalande inte ska ses som ett stöd för den pågående demoniseringen av vita eller för det sätt på vilket vita bönders gårdar har beslagtagits sedan år 2000.
Professor Lawrence Schlemmer, som arbetar på det sydafrikanska institutet för ras-relationer, säger att stämningen mellan svarta och vita inom medelklassen är spänd både i Sydafrika och Zimbabwe.
– Detta är ett relativt universellt mönster som förklaras med att rörliga medelklassmänniskor är mycket konkurrensinriktade och statusmedvetna. Därför utvecklar de fientlighet mot konkurrerade medelklasser.
Schlemmer säger att integrationen på social nivå har varit dålig i båda länderna och att relativt få äktenskap ingås mellan svarta och vita. Detta beror på att klasser och livsstilsgrupperingar tenderar att hålla sig för sig själva. Uppdelningen har inte nödvändigtvis med hudfärg att göra.
– Det har funnits precis lika lite verklig integration mellan den vita engelska medelklassen och fattiga vita afrikaans i Sydafrika, samtidigt som den engelska medelklassen varit väl integrerad med medelklass-afrikaans.
Schlemmer bygger sina uttalanden på en studie gjord av Helen Suzman-stiftelsen i Johannesburg. Slutsatsen i studien är att bristen på integration beror lika mycket på socioekonomiska faktorer som på etnicitet.
Den stora frågan i både Sydafrika och Zimbabwe är ojämlikhet och hur politikerna tacklar den, enligt studien.
Schlemmer säger att relationerna mellan etniska grupper ofta blir inflammerade när människor mobiliseras kring en fråga där det råder brist û exempelvis markfrågan – av politiker, organisationer eller rörelser.
Den zimbabwiska advokaten och oppositionspolitikern David Coltart säger att den här typen av mobilisering har skett i Zimbabwe under de senaste åren. De senaste fyra åren har rastillhörighet använts som vapen och rasistiska uttalande har blivit vanligare, säger han. Coltart är en av två vita ledamöter i Zimbabwes parlament och han har egna erfarenheter av detta.
– I parlamentet utsätts jag för en strid ström av rasism. Om den här typen av rasism hade varit omvänd, skulle den ha fördömts av alla.
En rapport från den oberoende forskningsgruppen Media Monitoring Project Zimbabwe kommer också fram till att de rasistiska uttalanden i Zimbabwe har ökat.
Enligt rapporten “Medier under belägring” använder de statskontrollerade medierna i Zimbabwe samma taktik som den regeringskontrollerade rwandiska radion gjorde inför och under folkmordet i Rwanda 1994.
Rapporten drar paralleller mellan det propagandakrig som drivs under ledning av den zimbabwiske informationsministern Jonathan Moyo och hundratals mord, tortyrfall och vandaliseringar av hus.
Genom sitt monopol sänder de statliga medierna nyheter, kommentarer, talkshows och debatter där president Robert Mugabe hyllas medan den brittiska regeringen, oppositionsrörelsen, vita och andra grupper hånas och förlöjligas.
Vita zimbabwier syns nästan aldrig på tv och hörs nästan aldrig i radio, utom om de gäller exempelvis en rasistisk chef eller en snål farmare.
En vit zimbabwier som drabbats av rasismen är den framstående demokratiaktivisten Judith Todd, dotter till Garfield Todd, liberal premiärminister i Rhodesia, som Zimbabwe hette före självständigheten.
Judith Todd kämpade mot orättvisorna i Rhodesia tillsammans med Mugabe och andra nationalister. Förra månaden lämnade hon landet sedan hon inte fått tillbaka sitt zimbabwiska medborgarskap. Hon och upp emot två miljoner andra zimbabwier fråntogs sina medborgarskap eftersom den ena eller båda av deras föräldrar var födda i ett annat land. De flesta i den här gruppen är vita.
Todd har en gång tidigare blivit av med sitt medborgarskap. 1972 drog Ian Smiths vita regim tillbaka hennes medborgarskap eftersom hon stödde ett svart majoritetsstyre i dåvarande Rhodesia. Hon tvingades då gå i exil i sju år.
