Washington, 031209 (IPS) – En sak tycks alla sidor vara överens om: det som hände i den irakiska staden Samarra söndagen den 30 november kan säga oss en hel del om huruvida de amerikanska styrkorna kommer att lyckas eller misslyckas med att pacificera och stabilisera Irak.
Att en tre timmar lång strid pågick mellan amerikanska styrkor och irakier är det inte heller någon som ifrågasätter. Problemet är att det saknas enighet kring allt annat som skedde den söndagen. Bristen på samstämmighet om ”slaget i Samarra” har redan skapat en flod av analyser, både i vanliga medier och på Internet. Militären hävdade först att de amerikanska styrkorna hade dödat inte mindre än 46 paramilitära milismän som kunde identifierats tack vare deras svarta uniformer och rutiga ''khafiyas” – huvuddukar. Dödssiffran steg till 54 efter några timmar.
Amerikanska presstjänstemän hävdade att slaget började när två konvojer som körde in i staden från olika håll attackerade av över 60 milismän som låg och väntade på dem vid varsin sida om staden. Konvojerna skulle leverera pengar till en bank i centrala Samarra. USA hävdar att de tog elva fångar och att bara fem av de 100 amerikanska soldater som deltog i striden skadades. USA:s militär var triumferande efter slaget. De hävdade att de vunnit en ”viktig seger” – och förvisso var det den mest betydelsefulla segern sedan president George W. Bush den 1 maj tillkännagav att det storskaliga kriget var slut, räknat i antal döda motståndsmän. – De fick stryk, och de kommer inte att försöka igen, sa en högt uppsatt tjänsteman vid Pentagon till New York Times. Eller som marinkårsgeneralen Peter Pace uttryckte saken vid ett Nato-möte i Bryssel: ”de attackerade, och de dödades. Jag tror att det kommer att lära dem en del”.
Krigsentusiaster hemma i USA sa till medierna att slaget visade hur desperat gerillan var. Att så många motståndmän var inblandade i ett bankrån visar att deras pengar håller på att ta slut, och kanske deras medlemmar också, menar de.
Men andra analytiker, som godtog militärens beskrivning av händelseförloppet, drog mer oroande slutsatser. De anser att antalet milismän som deltog, och den rörlighet de uppvisade, tyder på att motståndet har nått en högre nivå när det gäller organisering, utrustning och träning. De menar också att gerillans uniformer tyder på ett växande självförtroende och att deras vetskap om när och hur pengarna skulle levereras visar att deras underrättelser är mycket bättre än ockupationsmaktens.
Men när reportrarna började svärma till Samarra var scenen de möttes av inte alls vad de hade väntat. Det var inte heller stadsbornas berättelser och efter en dags intervjuer växte en helt annat bild av söndagen i Samarra fram.
Läkare och sjukhuspersonal rapporterade bara om åtta irakiska dödsoffer. Bland de döda fanns en eller två religiösa pilgrimer från Iran, ett barn, en mentalt handikappad man som satt i en taxi och en kvinna. Sjukhuset i Samarra uppgav att de vårdat 54 skadade personer.
Invånarna i Samarra beskrev ”slaget” mer som planlös eldgivning från stridsvagnar och andra bepansrade fordon och skottväxling mellan amerikanska soldater och ett dussintal motståndsmän.
– Som tur var evakuerade vi dagiset fem minuter innan vi blev beskjutna, säger Ibrahim Jassim, som intervjuades av Londontidningen Guardian. – Varför attackerade de på måfå? Varför sköt de mot ett dagis? Enligt vissa vittnesmål till Washington Post ledde skottväxlingen till att flera vanliga irakiska män rusade hem för att hämta sina gevär och ge sig in i striderna.
USA:s militär förklarade skillnaden i antalet dödsoffer i de båda versionerna med att många av rebellernas kroppar hade förts bort av kamrater för att begravas. Ett uttalande de besökande journalisterna inte kunde hitta några bevis för, varken på stadens gravplats eller någon annanstans.
Justin Raimondo, skribent på webbsajten antiwar.com – som är emot den amerikanska ockupationen – ställer upp ett snabbt räkneexempel för att visa att militärens förklaringar inte håller.
– Vi fick en uppgift om att 60 motståndmän låg i bakhåll för konvojerna, men om de amerikanska trupperna dödade 54 och tillfångatog 11 blir det bara 5 kvar som skulle ha burit bort de döda.
Men general Mark Kimmit, vice-chef för operationerna i Irak, vidhåller att dödssiffran på 54 irakier var riktig. Han har dock erkänt att USA inte har elva motståndmän utan bara en i förvar. Naturligtvis kan skillnaden mellan de båda händelseförloppen kanske tillskrivas ”krigets dimridåer” men gapet mellan dem är så stor att medierna ställer frågor om trovärdigheten i militärens uppgifter – särskilt vad gäller antalet döda. Ändå mera oroande från ockupationsmaktens perspektiv är den beskrivning stadsborna gav reportrar av det som hänt och om vad de tycker om ockupanterna.
– Var fransmännen lyckliga under nazisterna? Det är samma sak här, sa polischefen i Samarra – som tillsatts av USA – till Financial Times efter slaget. En annan irakisk polisman anser att militärens uppgift om motståndmännens uniformer var obegriplig.
– Det är bara lögner. Alla som hade på sig en kafiyeh blir för dem en motståndsman. Det är löjligt, sa han till Knight-Ridders nyhetsservice.
Andra irakier som intervjuades använde ändå hårdare ord och krävde hämnd för de som dödats och skadats i striderna.
Detta står i kontrast till det välkomnande de amerikanska soldaterna fick när de först anlände till Samarra. Raimondo har grävt fram följande reportage från april. ”Efter att soldaterna hade tömt Baath-partiets säte och gripit nio män som misstänkta regimsympatisörer fann sig överste Rudesheim vara en populär man i Samarra. Hela dagen kom män till honom med information”, skrev tidningen Denver Post då.
Nu, nio månader senare, säger Rudesheim – som har styrt över Samarra sedan dess – att invånarna i staden fortfarande är på hans sida. – Det vi hör är att stadens invånare har fått nog av gerillan, sa Rudesheim till journalister på plats. Det står i kontrast mot de vittnesmål vi får genom pressen.
