Mexico City, 031020 (IPS) – Påven Johannes Paulus II har under sin tid som kyrkans överhuvud motarbetat den progressiva riktning inom katolska kyrkan som kallas befrielseteologin. Vid påvens 25-års jubileum uttrycker två av kyrkans viktigaste progressiva teologer djupt skilda åsikter om påven.
Den 75-årige peruanske teologen Gustavo Gutiérrez, en av grundarna av befrielseteologin, uttrycker sympati gentemot 83-årige Karol Wojtyla, som utsågs till påve för 25 år sedan. Detta för att påven har arbetat för de fattiga i världen och för att han hela tiden har betonat att kampen för rättvisa och sociala förbättringar måste ingå som en självklar del av missionen.
– Påven har varit en stark röst mot den omänskliga fattigdomen som en majoritet av mänskligheten, och av befolkningen i Latinamerika och Karibien, lever i, säger Gutiérrez.
Men den nicaraguanske jesuitprästen och poeten Ernesto Cardenal har inte ett gott ord att säga om påven. Cardenal menar att Johannes Paulus II systematiskt har utsett konservativa biskopar i Latinamerika samtidigt som Vatikanen har motarbetat mot progressiva präster som har förespråkat befrielseteologin och arbetat för social rättvisa.
Cardenal, som var kulturminister i den sandinistiska regeringen i Nicaragua i början av 80-talet, skriver i en ny bok som snart kommer ut att påven agerade “hatiskt” mot de “kristna revolutionärerna” när han besökte Nicaragua 1983. Påven anklagade de radikala kristna för att försöka förstöra kyrkans enhet, skriver Cardenal.
Befrielseteologin utvecklades i slutet av 60-talet. Den betonar vikten av att hjälpa de fattiga till ett bättre liv och arbetar för frihet och ekonomisk rättvisa.
Befrielseteologerna lägger också stor vikt vid medkänsla och vill att kyrkan ska utgöra ett ledarskap i de fattigas kamp mot “förtryckarna”. De anser att i Guds ögon är det en synd att 44 procent av Latinamerikas 505 miljoner invånare är fast i fattigdom.
Befrielseteologins teorier utvecklades under det andra Vatikanrådet (1962-1965) och under två biskopskonferenser i Latinamerika – i Colombia 1968 och i Mexico 1979.
Gutiérrez säger att Vatikanen under den nuvarande påven har kritiserat delar av befrielseteologin och bett om förtydliganden. Men han anser att den dialog som har förts mellan de progressiva teologerna och Vatikanen visserligen har varit ansträngd emellanåt men att den ändå har lett till positiva resultat.
– Låt mig få säga att ett starkare motstånd mot befrielseteologin har kommit från krafter utanför kyrkan, från de militära eller civila eliter som haft makten eller varit på väg mot den. Vi får inte glömma det, säger han.
Under diktaturerna i Latinamerika på 1960-, 70- och 80-talet försvann dussintals präster och nunnor i Argentina och Centralamerika medan många greps och torterades i Brasilien. Ett antal biskopar riskerade sina liv – eller mördades – för att de tog ställning för de fattiga, motsatte sig våld och försvarade politiska fångar och andra offer för politisk förföljelse.
Cardenal stödde sandiniströrelsen som störtade Somozas diktatur i Nicaragua.
På grund av det fråntogs han sin prästtitel av Vatikanen. Han anser att katolska kyrkan måste be om ursäkt för att den motverkat sociala revolutioner.
En annan av befrielseteologins grundare, den brasilianske teologen Leonardo Boff, tystades av Vatikanen och lämnade till sist prästyrket. Boff hävdade då att en majoritet av ledarna inom katolska kyrkan “samarbetar med förtryckarna”.
Men Gutiérrez säger att Vatikanen till sist förstod och accepterade värdet av befrielseteologin. Han säger att påven i ett brev till de brasilianska biskoparna har beskrivit teologin som användbar och nödvändig.
Faktum kvarstår dock att praktiskt taget ingen av de kardinaler och biskopar som påven Johannes Paulus den II har utsett någonsin har försvarat befrielseteologin.
