Jerusalem, 031002 (IPS) – Det senaste palestinska upproret mot Israel den andra intifadan – har nu pågått i tre år. 3200 människor har dött och för många av invånarna har det blivit tydligt att konflikten inte går att lösa med våld.
Den ömsesidiga misstron mellan israeler och palestinier har ökat under intifadan och de båda sidorna fortsätter att kasta anklagelser mot varann.
Under de senaste tre åren har 2 354 palestinier och 867 israeler dött och tusentals på båda sidor i konflikten har skadats.
I dag finns det många palestinier som erkänner att “militariseringen” av intifadan var ett misstag – särskilt självmordattackerna mot civila israeler.
– Att tillgripa väpnat våld visade sig vara skadligt för vår nationella kamp, sa den palestinske säkerhetschefen Mohammed Dahlan tidigare i veckan.
Allmänheten i Israel och Palestina är trötta på våldet och längtar efter en förändring.
Den palestinske läkaren Majed Nassar, som arbetar i Betlehem-området, säger att han är en av de lyckligt lottade vars familj inte har skadats fysiskt under intifadan. Han tillägger dock att alla har lidit psykiskt de senaste tre åren.
– Begränsningen av rörelsefriheten de senaste åren har varit fruktansvärd, och jag har inte varit utanför landet på tre år. Israelerna säger att jag är en fara för freden i regionen, säger Nassar, som aldrig anklagats för något brottsligt.
Nasser säger attt det är svårt att inte bli tokig när man är inlåst i vad som känns som ett “stort fängelse”. Han berättar att det inte finns mycket att göra på de palestinska områdena förutom att arbeta – för de som har jobb – och vara med familjen. Nasser har fyra barn. Två är minderåriga och bor med honom och två bor och arbetar i USA. Barnen i USA har han inte sett på tre år.
På andra sidan gränsen bor den 33-åriga israeliskan Orly Amir som arbetar på ett teknikföretag. Hon säger att hon tror att även palestinierna vill leva i fred men hon tycker inte att deras politiska ledarskap agerar i rätt riktning. Amir säger att hon personligen har förändras helt de senaste tre åren.
– Jag har gått från desperation till likgiltighet, säger hon och berättar att hennes enda son, Ido, föddes strax efter att intifadan utbröt.
– Jag inledde mitt liv som mor samtidigt som alla andra verkade bli galnaàJag ville gå ut i parken med min baby så att han fick se solen och känna den friska luften, men jag tittade alltid över axeln. Jag kände det som att jag var tvungen att dra mig tillbaka från världen, att allt annat var oansvarigt.
– Men nu har jag insett att jag inte kan fortsätta på det sättet, och jag väljer att leva som om ingenting händer omkring mig. Om jag inte gör det kommer jag att bli tokig.
Den israeliske skoförsäljaren Rami Levy har en liknande inställning.
– Jag har aldrig slutat gå på bio eller på kaféer av rädsla för självmordattacker eftersom en sak är säker – vi kommer alla att dö.. När det sker beslutas av de där uppe, inte av oss här nere på jorden, säger Levy.
Han tror dock att det till sist kommer att bli fred i regionen.
– Om vi blir av med Sharon och Arafat kan allting förändras säger han.
Den palestinske taxichauffören Ramzi al-Kurdi som bor i Ramallah tror också att freden till sist kommer “eftersom människorna vill ha fred och behöver fred”. Vägspärrarna och blockaderna som Israel har infört i Ramallah sedan intifadan inleddes har förändrat hans vardag och hans möjligheter att försörja sig.
– Färre personer kan komma och gå som de vill och vi som har palestinska nummerplåtar kan inte längre köra in i Israel utan särskilda tillstånd.
– Israel har felaktigt trott att det är möjligt att leva i fred och ockupera oss samtidigt. Men även vi har gjort misstag. Varje gång en bomb har smällt i Jerusalem eller någon annanstans i Israel så har armén kommit, och vi får betala, säger han. Våldet var ett misstag som har kostat oss mycket. Nu verkar den palestinska staten ha distanserat sig från det, men skulden ligger inte bara på Sharon.
Människor är trötta på våldet men förhoppningar om en bättre framtid åtföljs av djupt tvivel. Folket på båda sidor anser att det krävs en mycket större ansträngning från de politiska ledarna för att komma bryta våldsspiralen.
