New York, 030624 (IPS) – Långt ifrån allt gick enligt planerna för de sju huvudpersonerna i dokumentären ''Balseros'' (Flottkarlarna). Filmen beskriver sju personers flykt från Kuba 1994 och besöker dem sju år efter att de gav sig iväg.
Filmen vann Coral-priset för bästa film av en icke-latinsk regissör vid festivalen för ny latinamerikansk film i Havanna i mars. Den är gjord av de spanska journalisterna Carles Bosch och Joseph M. Doménech.
– Ett hus, en bil, en bra kvinna, är Rafael Canos svar på frågan vad som drev honom att lämna Kuba.
Omkring 30 000 kubaner lämnade landet sommaren 1994 på hemmagjorda flottar och andra enklare båtar. Massflykten det året berodde på att Castros regim tillfälligt hävde restriktionerna för båtresor. Ingen vet exakt hur många som kom fram och hur många som drunknade.
I filmen möter vi först de sju huvudpersonerna när de sitter fast på den amerikanska basen Guantanamo, på Kubas östsida. Sedan besöker vi dem sju år senare i USA.
Katalysatorn för den stora utvandringen 1994 var när en grupp kubaner den 5 augusti stal en motorbåt för att försöka ta sig till Miami. Båten fick slut på bensin strax utanför Kubas kust och flyktingarna greps. När rykten började cirkulera om att de behandlades illa utbröt spontana protester mot regimen i Havanna och andra kubanska städer.
Då hävde regeringen oväntat det förbud mot utresor med båt som tidigare gällt vilket blev startskottet till massflykten.
Men många av de tiotusentals som gav sig av tvingades först tillbringa månader på Guantanamo.
En av huvudpersonerna i Balseros är Guillermo Armas som lämnade Kuba för att återförenas med sin fru och dotter i Miami. Amos berättar att han hade sökt visum till USA fyra gånger men fått avslag.
– Jag vill träffa min dotter. Den enda möjlighet jag har kvar är att kasta mig ut i dödens käftar, säger han i filmen.
Armas plockades upp av den amerikanska kustbevakningen och fördes till Guantanamo där han hölls i ett år men till sist kunde han återförenas med sin familj och i filmen får vi se när de firar dotterns 15-års dag.
Men långt ifrån alla filmens öden har lyckliga slut. Paret Eduardo och Misclaida lämnade Kuba tillsammans. För att skaffa pengar till flotten prostituerade Misclaida sig. De hölls på Guantanamo en tid och när de kom till USA bosatte de sig i Connecticut med hjälp av en kristen organisation.
Förhållandet höll dock inte och Misclaida flyttade slutligen till Albuquerque, New Mexico, där hon langar knark.
En tredje av filmens huvudpersoner, Rafael Cano, flyttade runt i USA och jobbade med diverse olika saker. Efter att han blivit påkörd av en bil började han ägna sitt liv åt religionen.
De sju historierna i dokumentären är allmängiltiga i det att de visar människors försök att skapa ett nytt liv för sig själva. Deras öden i USA delas av många andra latinamerikanska invandrare på jakt efter den amerikanska drömmen.
