Johannesburg, 030506 (IPS) – För afrikanska journalister var pressfrihetsdagen den 3 maj ett tillfälle att begrunda de svåra förhållanden som råder för pressen i många länder på kontinenten.
“Aldrig tidigare har så många journalister suttit fängslade runt om i världen. Alla indikatorer, inklusive antalet journalister som hotas och antalet nyhetsmedier som censureras, visar att saker och ting har blivit sämre”, skriver den franska pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser.
Under helgen presenterade Reportrar utan gränser en lista över 42 ledare som utpekas som “pressens rovdjur”. 12 av “rovdjuren” är afrikaner vilket gör att Afrika har fler ledare på listan än någon annan kontinent. Bland dem finns François Compaoré, ekonomisk rådgivare och bror till Burkina Fasos president; Joseph Kabila, president i Kongo; Eritreas president Issaias Afeworki; Muammar Gaddafi, Libyens statsöverhuvud; Mswati III, kung av Swaziland, och Zimbabwes president Robert Mugabe.
– Det finns ett auktoritärt drag hos många afrikanska ledare. Många av dem ser sig själva fortfarande som kungar eller stamledare, och ingen får lov att ifrågasätta eller kritisera ledaren, för om de gör de anses de vara illojala och farliga, säger Nkhosinati Dlamini, reporter i Swaziland.
Swazilands informationsminister, som är utsedd av kung Mswati, sa i förra månaden i parlamentet att de statliga radio- och tv-kanalerna, som har monopol på elektroniska medier, inte ska tillåtas att rapportera kontroversiella nyheter som kan vara pinsamma för regeringen.
Inga journalister har gripits de tre senaste åren i Swaziland, men andra afrikanska regeringar utövar ett terrorstyre mot reportrar som är verksamma i deras länder.
Eritrea har det näst högsta antalet fängslade journalister i världen – för närvarande 18 stycken.
Enligt Mediainstitutet för Södra Afrika har antalet journalister som kallas till förhör ökat med 40 procent under de senaste två åren, och antalet journalister som har hotats eller attackerats har dubblerats.
“Bakom dessa attacker står ledare. De som utför rovdjurens order är ofta polismän, soldater, brottslingar eller politiska extremister. Men de män som lejer dem är presidenter, ministrar, stabschefer, religiösa ledare, eller befälhavare i gerillagrupper. Det är de som är direkt ansvariga för dessa våldshandlingar som undergräver människors rätt till information”, skriver Reportrar utan gränser.
Den brittiska organisationen Artikel 19, som har tagit sitt namn från den artikel i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som garanterar pressens frihet, pekade nyligen i en rapport om Burkina Faso på förhållanden som råder även i andra afrikanska länder: “En kultur av hemlighetsmakeri råder inom regeringen, och därför förnekas allmänheten och pressen rutinmässigt tillgång till offentlig information som de har rätt att få i en demokrati.” Artikel 19 påpekar att om man hindrar fri information så drabbar det alltid den ekonomiska och sociala utvecklingen, eftersom medborgarna inte kan delta i styret av landet. De kan inte heller fatta välgrundade beslut om vem som ska styra landet, och de kan inte granska myndigheter och tjänstemän för att upptäcka och hindra korruption.
För tolv år sedan, när Afrika genomgick en ökad demokratisering, antog delegaterna vid FN:s kulturorgan Unescos möte i Namibia Windhoek-deklarationen, för att stärka oberoende och pluralistisk media. Den deklarationen har legat till grund för senare avtal om pressfriheten i Afrika, exempelvis förra årets deklaration om yttrandefriheten i Afrika.
Regeringarna i samarbetsorganisationen för Södra Afrika, SADC, har också skrivit under ett avtal om fria medier i sina länder. Men en del av undertecknarna var uppenbart hycklare, eftersom de nu tillåter gripande av journalister och censur av medierna.
Men tanken om en fri press är nu åtminstone omgärdad av ett juridiskt regelverk i Afrika. Och det finns också en del ljuspunkter att rapportera om. Angolas president Eduardo dos Santos, som fanns med på listan över ” pressens rovdjur” förra året, har nu avförts, på grund av att förhållandena för journalister i Angola har förbättrats avsevärt, enligt Reportrar utan gränser.
