Bagdad, 030409 (IPS) – Bagdad var en delad stad på onsdagen dagen då det verkade som om Saddam Hussein, hans söner och alla deras medhjälpare gick upp i rök.
En del folk samlades och plundrade allt de kunde från de hus som lämnats tomma. I Saddam City verkade alla veta vilka hus som skulle överges. Men i andra delar av Bagdad rådde tystnaden.
Tystnad, och oro över firandet som till största delen utspelade sig i de shiamuslimska delarna av staden. I en del andra områden, nära Saddam City, hördes ljudet av strider. Det tycktes som om det var folket som stred mot Ba 'ath-partiets medlemmar och regimens hantlangare.
Striderna pågick här och var. Precis nedanför Palestine Hotel, öster om floden Tigris hördes skott som avfyrades. Grupper av människor samlades, och sedan skingrades de och gatorna var tysta igen.
Inga soldater syntes till där skottlossningen pågick. Bagdad verkade upptaget med att strida mot sig själv, och i en del delar av Bagdad liknade det ett inbördeskrig.
Det var också en dag av plundringar. Bråk och slagsmål uppstod utanför ett lager som snabbt tömdes på sitt innehåll – generatorer som bars bort av unga män i grupper.
Bredvid lagret hade människor slagit sönder glasrutorna på en affär och de rullade iväg med röda motorcyklar. Inga soldater eller poliser fanns i närheten. Regeringen hade upphört att existera.
Vid Tahrir-torget nära stadens centrum verkade det som om grupper av Bagdad-bor sköt på varandra.
– Vi vill fira, men inte på det här sättet. Vi slåss inte mot Saddam, vi slåss inte mot amerikanerna – vi slåss mot varandra, sa en ung man, som sa att han hette Sarhad.
På Sadoon-gatan, en av stadens livligaste shopping-gator utbröt häftig skottlossning. Skottlossningen pågick under 20 minuter och följdes sedan av häftig plundring. Här fanns tidigare några av Bagdads mest kända affärer – eller vad som fanns kvar av dem efter år av sanktioner. De som plundrade verkade inte bry sig om huruvida affärerna tillhörde Saddam-anhängare eller inte.
Det verkade som om uniformerna var borta, men inte männen som hade burit dem.
Tidigt på eftermiddagen kunde man se de amerikanska flygplanen flyga lågt över Tigris. Bomberna de släppte någon kilometer från Palestine Hotel skakade byggnaden, som har skakat en hel del den senaste tiden.
Den tunga dimman som hade legat längs floden sedan morgonen fick varje gata att verka farlig. Men bomberna som kom uppifrån verkade inte lika farliga som staden själv.
För första gången på länge fanns det heller ingen som sa åt en vilka vägar man fick ta. Många människor upplevde en frihet som de aldrig tidigare har upplevt. Saddam och hans män fanns inte längre på plats för att vaka över dem.
Men en sak som inte förändrades var synen av vapen. Många av de som plundrade visade öppet sina vapen för att skydda det som de kommit över. Vid Aqba Bin Nafi-torget kördes skåpbilar fram för att frakta bort plundrade varor.
– De kommer från de shiamuslimska områdena, sa en äldre Bagdad-invånare som vaktade en trappuppgång mellan två affärer tillsammans med två andra män.
– De har länge varit de fattigaste områdena i Bagdad, så nu tycker de att det är deras tur, säger han.
Men förutom de grupper som drev omkring på gatorna för att plundra det de kunde upplevde den största delen av Bagdad den här historiska dagen bakom stängda dörrar. Inte en enda kvinna fanns på Bagdads gator.
