Washington, 030328 (IPS) – USA presenterade på onsdagen den 49:e medlemmen i koalitionen mot Irak: Tonga.
Tonga har ingen armé och ingen flotta, och dess 100 000 invånare motsvarar mindre än 20 procent av den amerikanska huvudstadens befolkning. Men de är i alla fall med, liksom många andra små stater utan militär makt.
– Jag antar att de skulle kunna skicka hula-hula-flickor för att underhålla soldaterna. Det skulle hjälpa, säger en tjänsteman på utrikesdepartementet.
Även utan sådana kommentarer har administrationens försök att visa upp en mäktig “koalition av villiga” som ska slåss för att avsätta Saddam Hussein blivit ett stående skämt i Washington, oavsett hur allvarligt president Bush och hans närmaste män verkar ta det.
– Vi har en enorm koalition, sa Bush när han fick frågan om det bristande stödet från sina traditionella allianspartners Frankrike, Tyskland och Turkiet.
– Den koalition vi har samlat i dag är faktiskt större än den vi hade 1991 om man räknar antalet länder som deltar. Det här är en bred koalition som tror på vårt syfte, och jag är stolt över deras deltagande.
Det är klart – det första Gulfkriget, 1991, hade stöd i FN:s säkerhetsråd och 34 länder deltog militärt den gången, men på något sätt verkar Bush och hans rådgivare tycka att de har gjort en storartad diplomatisk kupp genom att samla militära och politiska tungviktare som Angola, Bulgarien, Honduras och Palau, vars invånarantal är 18 000.
“Vår koalition” var rubriken till en ledarartikel i Wall Street Journal på onsdagen. Artikeln var skriven av Bushs säkerhetsrådgivare Condoleeza Rice.
“Nästan 50 nationer är fast beslutna att ta alla dödliga, destruktiva och illegala vapen ifrån Saddam Husseins regim”, försäkrade hon i högtidlig ton.
“För att sätta in detta i sitt perspektiv – den kombinerade befolkningen i koalitionens länder är ungefär 1,23 miljarder, och de har en kombinerad bruttonationalprodukt på uppskattningsvis 22 biljoner dollar. Dessa länder finns på varje kontinent i världen, och de representerar varje större ras, religion och etnicitet i världen.” Faktum är att länderna som listats av Vita huset som medlemmar i koalitionen tillsammans representerar 20 procent av världens befolkning. Och även om varje kontinent är representerad, så är representationen från en del kontinenter minst sagt svag.
Sydamerika, till exempel, representeras bara av Colombia, vars ambassad inte kände till att de stod med på listan, när de nyligen kontaktades av en amerikansk tidning.
Resten av Amerika söder om USA representeras i koalitionen av Costa Rica, Dominikanska Republiken, El Salvador, Honduras, Nicaragua och Panama. Av dem har bara El Salvador erbjudit någonting annat än ett uttalande – nämligen minröjning och möjligen fredsbevarande insatser. Att Dominikanska Republiken uttalade sitt stöd för insatsen var så kontroversiellt att landets utrikesminister avgick i protest på onsdagen.
I Afrika har Angola, Eritrea, Etiopien, Rwanda och Uganda skrivit under uttalanden till stöd för USA:s invasion, men ingenting mer.
I Asien räknar Washington in Afghanistan (vars president är utsedd av USA), Japan, Mongoliet, Filippinerna och Sydkorea, även om det sydkoreanska parlamentet hittills har vägrat att godkänna den nya regeringens förslag om att skicka ingenjörer och läkare till Persiska viken.
De flesta av länderna på listan är europeiska, och ungefär ett halvt dussin ger militärt stöd till de omkring 325 000 amerikanska soldaterna i området.
Storbritannien bidrar med 45 000 soldater och Australien – vars diplomatiska inflytande har bidragit till att få med ett halvt dussin söderhavsöar – bland dem Tonga – i koalitionen, har skickat 2 000 soldater.
Dessutom har Polen bidragit med några kommandosoldater. Rumänien, Tjeckien och Slovakien har skickat specialister på försvar mot kemisk krigföring och det finns några tyska och danska militärfartyg i området.
Det är bidrag som är värda att notera, men det går knappast att jämföra med koalitionen 1991, som också ställde upp med runt 60 miljarder dollar för att bekosta USA:s utgifter för kriget.
Administrationen har också rätt i att en rad arabländer samarbetar med koalitionen, men med undantag av Kuwait vill de inte ha med sina namn på den officiella listan eftersom de inte vill reta upp allmänheten, som är emot kriget.
Och det är en annan aspekt av listan som den amerikanska administrationen helst inte vill prata om. Den allmänna inställningen till kriget är negativ i många av koalitionens länder. Det är bara i USA som en tydlig majoritet stödjer kriget.
