Washington, 030317 (IPS) – “Jag får stora skälvan varje gång jag hör beslutsfattare tala om 'stabilitetens' förträfflighet”, skrev Michael Leeden, som arbetar för det nykonservativa American Enterprise Institute, AEI, i början av 2000. “Det är för trötta gamla européer och nervösa asiater, men inte för oss”.
“I stort sett allting vi tar oss för, från näringsliv och teknologi, till film och krigsföring, är vi den mest revolutionära kraften på jorden. Vi kommer inte att utkämpa krig eller skicka pengar till andra länder bara för att försvara status quo – vi måste ha ett tillräckligt ärorikt mål”, skrev den före detta “antiterrorism-konsulten” åt Italiens underrättelsetjänst och åt Reagan-administrationen. I dag räknas Ledeen som en av väldigt få utrikespolitiska bedömare som regelbundet konsulteras av Karl Rove – president Bushs politiska ögon och öron i Vita huset.
Ledeen är så uppspelt över den kommande invasionen av Irak att han knappt kan bärga sig. I den senaste utgåvan av tidskriften The American Prospect säger han att USA kommer att stå inför “hela terroristnätverket” när man går in i Irak. Med det menar han inte bara al-Qaida, palestinska Hamas och Jihad och libanesiska Hizbollah utan även Iran, Syrien och Saudiarabien.
– Jag tror att vi kommer att tvingas utkämpa ett regionalt krig, vare sig vi vill det eller inte. Det kan bli ett krig för att göra om världen, säger Ledeen.
Ledeen hävdar, liksom andra nykonservativa debattörer och politiker, att Irak kommer att bli den första “dominobrickan” som faller i en demokratisk revolution som ska sprida sig över Mellanöstern.
Den hållningen intog president Bush själv när han för tre veckor sedan höll ett viktigt tal vid American Enterprise Institutes årliga middag.
– En ny regim i Irak skulle tjäna som ett dramatiskt och inspirerande exempel på frihet för andra länder i regionen, sa Bush inför Ledeen och hans nykonservativa vapenbröder vid AEI.
Men den överväldigande majoriteten av Mellanöstern-experter både inom och utanför den amerikanska regeringen är överens om att de förhoppningarna inte har någon som helst likhet med en tänkbar verklighet.
Utrikesdepartementets byrå för underrättelse och forskning skickade nyligen ut en hemligstämplad rapport om en eventuell demokratisering av Irak till höga beslutsfattare. Rapportens titel var “Irak, Mellanöstern och förändring: Ingen dominoeffekt”, och en ej namngiven regeringsrepresentant som citerades i Los Angeles Times på fredagen säger att den drar slutsatsen att tanken om en regional demokratisk omvandling saknar trovärdighet.
Rapportens slutsats sägs även spegla åsikterna hos majoriteten av bedömarna inom CIA. Och det är dessutom samma slutsats som har dragits av många oberoende bedömare och pensionerade diplomater som har talat ut mot den nuvarande politiken.
– Det kan vara förståeligt som en fantasi hos en del israeler – som en reaktion på det trauma som skapats av den andra intifadan, säger Anthony Cordesman, Mellanöstern-expert vid det konservativa Center for Strategic and International Studies.
– Men som officiell amerikansk politik går det över gränsen mellan nykonservatism och nygalenskap.
Fyra veteraner inom området Mellanöstern och demokrati vid tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace skrev i slutet av förra året att tanken om en omedelbar demokratisk omvandling av Mellanöstern är en hägring.
Och dessutom, menade de – om en sådan enorm svallvåg av politisk förändring verkligen skulle bli verklighet, kommer USA inte på något sätt att vara förberett på att hantera den instabilitet som skulle uppstå.
Och åsikten att en amerikansk invasion skulle öka instabiliteten i hela regionen delas av de allra flesta Mellanöstern-experter.
“Demokratisk imperialism ger inte bara löften om att befria araberna från despotiska regimer, utan också om att släppa lös de sekteristiska, etniska och ideologiska fientligheterna som historiskt sett har splittrat dem”, varnar Richard Joseph, Mellanöstern-expert vid University of Texas i en kolumn i Financial Times.
Men även om det är ett skrämmande scenario, är det kanske inte helt oattraktivt för nykonservativa som Leeden och hans allierade, exempelvis Richard Perle som leder Pentagons planeringsråd, och Paul Wolfowitz, vice försvarsminister.
En del bedömare har till och med antytt att alternativet till en lyckad demokratisering – de arabiska staternas fragmentarisering och sönderfall – stämmer nästan allt för väl överens med drömmar som har närts inom den israeliska högern, vilken sedan länge haft en nära relation till de nykonservativa i USA.
Ett sådant scenario stakades ut i en inflytelserik artikel som skrevs redan 1982, strax innan Israel invaderade Libanon, av Oded Yinon, som vid den tiden arbetade för det israeliska utrikesdepartementet.
Hans artikel “En strategi för Israel under 1980-talet” argumenterade för en politik som skulle leda till en upplösning av arabstaterna i olika etniska och religiösa grupperingar, och han uttryckte hopp om att kriget mellan Irak och Iran skulle leda till att Irak delades i minst tre stater för de tre största grupperna – kurderna, sunnimuslimerna och shiamuslimerna.
Enligt den israeliske fredsveteranen och tidigare parlamentsledamoten Uri Avnery delade den nuvarande israeliska premiärministern Ariel Sharon en del av Yinons idéer.
“Sharons huvud var fullt av storslagna idéer om hur man skulle omstrukturera Mellanöstern – genom att skapa en israelisk “säkerhetszon” från Pakistan till Centralafrika, störta regimer och installera nya på deras plats, flytta ett helt folk (palestinierna) och så vidare”, skrev Avnery i höstas.
“Jag kan inte hjälpa det, men de vindar som nu blåser i Washington påminner mig om Sharon. Jag har absolut inga bevis för att Bushs följe har fått sina idéer från honom, även om det verkar som om de allihop har hypnotiserats av honom.” Det kanske är så att administrationen och dess nykonservativa anhängare hellre vill se en demokratisering av regionen än destabilisering och fragmentisering, men som ett alternativ är det, enligt deras sätt att se det, inte nödvändigtvis dåligt.
– Det är ett krig för att vrida på kalejdoskopet, som planeras av människor som inte vet någonting om Mellanöstern, säger Chas Freeman, tidigare USA-ambassadör i Saudiarabien.
– Och det är omöjligt att veta vilket mönster bitarna kommer att bilda när de faller på plats.
