Islamabad, 030313 (IPS) – Det annalkande kriget mot Irak har utvecklats till ett svårt test för den sekulära fredsrörelsen i Pakistan. Istället är det den konservativa högern som leder krigsmotståndet.
På senare tid har landets fredsaktivister med avund kunnat se de enorma folkmassor som de religiösa partierna lyckats samla i protestmarscher mot den förväntade USA-ledda attacken mot Irak.
Den senaste av dessa demonstrationer, i staden Rawalpindi, drog närmare en halv miljon deltagare under den religiösa alliansen MMA:s paroller. På samma plats hade tidigare, vid den globala protestdagen 15 februari, färre än hundra deltagare samlats när olika sekulära fredsgrupper hade sin manifestation. Men det är inte bara antalet deltagare som skiljer demonstrationerna åt – utan även ideologierna. Demonstranterna som deltar under MMA:s ledning beskriver de amerikanska krigsplanerna som ett krig mot islam, medan fredsrörelsen representerar en sekulär rörelse som är motståndare till kriget på grund av dess irrationalitet, förödelse och mänskliga och ekonomiska kostnader. – Det låga antalet människor som deltog vid protesterna den 15 februari var en chock för oss, säger Asim Sajjad Akhtar, ledare för Pakistan Rights Movement, PRM, en av de grupper som organiserade protesten. Den sekulära fredsrörelsen i landet fick ett uppsving efter att Pakistan och ärkerivalen Indien genomfört sina kärnvapentester 1998. Då var demonstrationstågen betydligt större. Men nu är situationen en helt annan. Efter kärnvapenstesterna knöts landets fredsrörelser samman i en grupp kallad Pakistans fredskoalition, PPC.
Men PPC lyckades inte skapa ingångar till allmänheten, utan koncentrerade sig istället på att organisera konferenser – med hjälp av mycket kritiserade västerländska bidrag. – Oavsett hur mycket bra arbete som utförs av de ickestatliga organisationerna ifrågasätter många deras legitimitet – både varifrån deras resurser kommer och hur de arbetar, säger fredsaktivisten Kaneez Zehra. Asim Sajjad Akhtar från PRM menar att fredsrörelsen måste få politiskt stöd för att lyckas. Men Akhtar anser att landets sekulära politiska partier är för engagerade i maktspelet och glömmer bort de frågor som ligger befolkningen nära.
Det parti han då främst menar är Pakistanska folkets parti, PPP, som fick 26 procent av rösterna i valet i höstas, och därmed är parlamentets näst största parti.
PPP har haft en progressiv agenda sedan det bildades i slutet av 60-talet. Men i Irakfrågan har man hållit en låg profil, och liksom övriga sekulära partier – inte organiserat några protestmöten. Politiska bedömare menar att dessa partier av maktpolitiska skäl avstår från klara ställningstaganden på grund av USA:s starka inflytande i landets politik.
Men Sarwar Bari, som är med och anordnar gatuteater om de amerikanska krigsplanernas politiska betydelse, menar att folket måste utbildas.
– MMA mobiliserar människor runt en religiös agenda som föder intolerans och hat. De icke-religiösa partiernas tystnad skapar utrymme för den religösa högern att driva sin extremism och befästa sin politiska ställning, säger han. Bari anser att befolkningen måste få veta att de amerikanska krigsplanerna mot Irak inte har att göra med islam. Han anser att USA istället agerar efter strategiska målsättningar.
