Jerusalem, 030304 (IPS) – Israels nya regering hade knappt tillsatts förrän det stod klart att den kommer att föra en obeveklig högerpolitik. Försvarsministern Shaul Mofaz sa när han besökte den fästningsliknande bosättningen Ma'ale Adumim att det öppna landskapet mellan bosättningen och Jerusalem ska fyllas med ny judisk bebyggelse.
Det tillkännagivandet visar att regeringen tänker hindra att en palestinsk stat bildas på de ockuperade områdena. Nybyggen på Västbanken, vid sidan av tidigare bosättningar, kommer att innebära slutet på alla förhoppningar om en förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna.
Västbanken och Gazaremsan ockuperades av Israel 1967. En del av Jerusalem tillhör Israel men östra Jerusalem ockuperades också 1967 och har nu annekterats av Israel. Runt Jerusalem pågår ständigt nybyggen på mark som israelerna hävdar tillhör deras territorium men som i själva verket är ockuperad.
Den nybyggnation som vanligtvis kallas “bosättningar” sker på Västbanken på mark som inte är annekterad men som israelerna ofta benämner som “omtvistad” hellre än ockuperad.
Nya judiska bosättningar kommer leda till att den israeliska närvaron på ockuperad mark blir så omfattande att bara ett konstant hårt tryck från omvälden kan leda till att de dras tillbaka. Israel kan vara på väg mot det som Sydafrika blev under apartheidtiden – en pariastat som merparten av den demokratiska världen undviker.
De internationella investeringarna i Israel har minskat sedan Ariel Sharon omvaldes till premiärminister, enligt framstående affärsmän. Investeringarna låg på en relativt hög nivå under intifadans första år.
Det som är viktigt med tillkännagivandet vid Ma'ale Adumim är den plan det bygger på. Bosättningen ligger bara några kilometer in på Västbanken från Jerusalem. Den har öronmärkts som en av flera bosättningar som Israel skulle ha fått behålla enligt den fredsplan som lades fram av president Bill Clinton år 2000.
Nu ska dessa bosättningar utökas. Fler vägar sprängs fram genom bergen för att binda samman bosättningarna med Israel och med varandra. Mer palestinsk mark exproprieras. En del bosättningar skapar “buffertzoner” runt sina bosättningar – av säkerhetsskäl – vilket äter upp mer palestinsk mark.
Utvidgningarna av bosättningarna och byggandet av vägar mellan dem sammanfaller med två andra politiska utvecklingar; byggandet av en mur som skiljer Israel från de ockuperade territorierna och nedmonteringen av de palestinska institutionerna.
Sharon var för ett år sedan motvillig till att bygga en mur, eller ett stängsel, mellan det som var Israel före 1967 och de ockuperade territorierna. I högerkretsar sågs en mur som att ett erkännande av en gräns mellan de två sidorna som i framtiden riskerar att leda till en politisk tudelning. En mur skulle också medföra att många bosättningar hamnade “på fel sida”, menar de.
Men nu har regeringen förvandlat muren till ett instrument för högerpolitiken. Större delen av muren kommer att byggas inne på ockuperad mark och stora palestinska områden och bosättningar kommer att placeras på den “israeliska” sidan om muren.
En del av marken har helt enkelt exproprierats av Israel – andra delar ska, i teorin, få brukas av palestinier. Men med tanke på de många förbud som finns som gör det svårt för palestinier att resa in i Israel så anser de flesta palestinier att även dessa områden är förlorade.
Den israeliska politiken har samtidigt förstört palestinsk infrastuktur och nedmonterat palestinska institutioner. De palestinska säkerhetstjänsterna har drabbats hårt. Deras utrustning, fordon, fängelser och vapen har förstörts eller beslagtagits. Israelerna har gjort den palestinska polisen värdelös.
Palestinierna har dragit på sig en stor del av detta själva, genom den gren av “motståndet” som utgörs av självmordattacker och andra aktioner riktade mot civila. Men å andra sidan har de palestinska politiska institutionerna hindrats från att fungera. Ledarna kan inte uppfylla medborgarnas behov.
Skolor har förstörts och ekonomin har havererat.
Inget av detta inger förtroende för Ariel Sharons upprepade uttalande att han är beredd att göra “plågsamma eftergifter” för fred.
Den israeliske försvarsanalytikern Yossi Alpher skrev i förra månaden på internetforumet Bitterlemons att “om man inte tar itu med den här situationen på ett kreativt sätt kan vi upptäcka att vi har återvänt till att vara gisslan hos den israeliska högern – inte bara i åratal framöver utan kanske i årtionden”.
Utbyggnaden av bosättningar har pågått även under de regeringar som har letts av arbetarpartiet. Den pågick medan den förra premiärministern Ehud Barak försökte ingå ett slutgiltigt avtal med den palestinske ledaren Yasser Arafat vid Camp David i maj 2000. Men det var en regering ledd av arbetarpartiet som ingick Oslo-avtalet 1993 och arbetarpartiets regeringar har verkat vara på väg mot uppgörelser där de är redo att lämna tillbaka större delen av Västbanken och hela Gazaremsan.
Men det kommer att bli mycket svårare att genomföra för arbetarpartiets eventuella framtida regeringar. I takt med att man bygger infrastuktur och ökar den israeliska närvaron på de ockuperade territorierna kommer det att bli svårare och svårare att träffa uppgörelser som innebär att man lämnar bosättningarna och evakuerar de som bor där.
Detta tycks åtminstone vara det som Sharon och hans allierade satsar på.
