Bagdad, 030224 (IPS) – De första “mänskliga sköldarna” från väst har intagit sina positioner vid Bagdads södra kraftverk. Två London-bussar som anlände på söndagen hälsades av arbetare vid kraftverket med plakat och bilder av Saddam Hussein.
Omringade av tv-kameror visades de första 15 frivilliga in i en byggnad nära kraftverket, där man hade gjort i ordning sängar, smyckade med serpentiner, åt dem.
– Jag hoppas bara att ingen röker här, säger Godfrey Meynell från Storbritannien, samtidigt som han ställer ned sin ryggsäck nedanför ett stort porträtt av Saddam Hussein i militäruniform.
Arbetarna vid kraftverket verkade roade av de utländska aktivisternas ankomst.
– Så länge det hjälper, så är vi nöjda, säger en av dem.
Till skillnad från en del av de andra fredsgrupperna som arbetar i Irak verkar många av de “mänskliga sköldarna” dåligt informerade om situationen i landet. Och flera av dem verkar förvånade av regeringens försök att utnyttja dem för sina syften.
– Vi är här för folket, inte för regeringen, säger Katarina Søderholm från Norge. Hon protesterar mot att deras närvaro används som “propaganda”.
De mänskliga sköldarna är de mest uppenbara av den flora av fredsgrupper som har slagit sig ner i Bagdad. Den amerikanska utrikesministern Donald Rumsfeld har varnat den irakiska regeringen för att det är en krigsförbrytelse att använda dessa aktivister för att skydda potentiella mål för bombningar.
– Att placera ut mänskliga sköldar är inte en militär strategi. Det är mord, ett brott mot lagarna för väpnade konflikter och ett brott mot mänskligheten. Och så kommer det också att behandlas, säger Rumsfeld.
Men aktivisterna avvisar Rumsfelds uttalanden och säger att det är USA som gör sig skyldiga till krigsförbrytelser om de angriper Irak.
– Det är dom som släpper ner bomber på oss och alla andra människor här, säger en brittisk aktivist.
Man räknar med att runt 200 mänskliga sköldar har anlänt till Bagdad. Den irakiska regimen har gett dem en sällan skådad frihet att arrangera sina protester. Regimen betalar hotellrum för många av dem, och ställer också upp med telefonlinjer och internetuppkopplingar.
Katarina Søderholm ska dock inte åka till kraftverket.
– Det är för riskabelt. Jag ska åka till ett sjukhus. Jag vill inte vara någonstans där mitt liv verkligen är i fara.
Och trots att de kallas “mänskliga sköldar”, är det så många aktivister ser det.
– Jag säger inte att jag kommer att vara kvar till det bittra slutet, säger Godfrey Meynell. En del av aktivisterna säger att de kommer att lämna landet innan en eventuell attack.
Flera västdiplomater menar att den irakiska regimen inte heller kommer att vilja ha aktivisterna kvar om ett krig bryter ut. De kan bli en belastning ur pr-synpunkt, och i den strikt kontrollerade polisstat som Irak är kan de också ses som en säkerhetsrisk.
Men Ken Nichols O'Keefe, den amerikanske gulfkrigsveteranen som startade rörelsen, är övertygad om att regimen kommer att låta dem stanna.
Och han är inte överdrivet oroad över anklagelserna om att hans rörelse används som stöd för det irakiska ledarskapet och inte för folket.
– Man kan inte skilja dem åt, säger han. O'Keefe menar att det enda som räknas är att förhindra ett krig.
– Om det här brakar loss kommer det att vara inledningen på det tredje världskriget, och vi måste hindra det.
Samtidigt verkar många “mänskliga sköldar” bara ha vaga uppfattningar om varför de är i Irak.
– Jag vill bidra till det andliga helandet av folket här, säger en belgisk frivillig, som inte vill diskutera den politiska situationen.
Liksom Nichols O'Keefe med sitt spretiga hår, har många aktivister ett utseende som får folk här att höja på ögonbrynen.
– På sjuttiotalet hade vi moralpolisen som tog hand om sådana människor och tvingade dem att klä sig normalt och klippa håret, säger en irakier.
Och en irakisk kvinna som fastnat i en trafikstockning som orsakats av en av aktivisternas protestmarscher, verkar inte särskilt imponerad.
– Varför åker dom inte hem igen? Det kommer inte att hjälpa i alla fall.
