Rio de Janeiro, 030128 (IPS) – En fotbollstränare som får sparken efter att ha klätt av sig på fotbollsplanen, och en äldre kvinna som slutligen beslutar sig för att leva vidare. De är bara ett par av de invånare i tolvvåningshuset Master som intervjuas i den brasilianska dokumentärfilmen Edificio Master. Dokumentärgenren upplever just nu en storhetstid i landet.
I höghuset lever 500 människor i 276 små lägenheter. 37 av dem berättar om sina liv i Eduardo Coutinhos dokumentär. Coutinho betraktas som en föregångare för den nya generation brasilianska dokumentärfilmare som just nu gör succé hos såväl kritiker som publik.
Master ligger vid Copacabana, det berömda strandområdet i södra Rio de Janeiro. Dokumentären om dess invånare hade premiär i slutet av förra året och kanske är det blandningen av humor, och öppenhjärtiga berättelser om personliga tragedier som gjort att så många tagit filmen till sig. En äldre kvinna berättar om hur hon beslutade sig för att begå självmord genom att kasta sig ut från sitt lägenhetsfönster. Detta efter att en pistolbeväpnad rånare stulit alla hennes besparingar. Men i sista stund ändrar hon sig eftersom hon ”inte tänkte dö och lämna skulder efter sig”. En annan kvinna berättar om hur hon prostituerar sig för att kunna försörja den dotter hon fick när hon enbart var 15 år gammal.
Eduardo Coutinho är en veteran inom den brasilianska dokumentärfilmen. Men det tog honom mer än två decennier att avsluta den film – Cabra marcado para morrer – som 1984 gjorde honom känd. Den handlar om kampen för jordreformer i landets nordöstliga del under militärdiktaturen. På senare år har dock Coutinho varit mycket produktiv och kommit med nya dokumentärer nästan årligen. I Edificio Master fortsätter han med sin arbetsmetod – att välja ut en lokal grupp människor och intervjua dem. Men denna gång utan att han först bestämt sig för ett överliggande tema.
En annan mycket framgångsrik dokumentär som spelas just nu är Onibus 174, Buss 174, av filmaren José Padilha. Den återberättar och analyserar en händelse som chockerade hela Brasilien i juni år 2000. En ung man vid namn Sandro do Nascimento, som sju år tidigare överlevt en polismassaker av gatubarn, kapade då en buss i ett av Rios medelklasskvarter. Beväpnad med en pistol höll han sedan ett antal människor gisslan. Förhandlingarna med polisen pågick under mer än fyra timmar och sändes direkt på rikssänd tv. Slutet blev tragiskt. Nascimento klev av bussen tillsammans med en kvinnlig gisslan, polisen öppnade eld och i skottlossningen dödades gisslan. Den unge mannen greps oskadd, men han avled senare av kvävning i en polisbil som skulle förde honom till häktet.
Nascimento lärde aldrig känna sin pappa och hans mamma knivskars till döds när han bara var sex år gammal. Genom att berätta om Nascimentos tragiska liv blir Padilhas dokumentär en berättelse om de stora sociala orättvisor som härskar i Brasilien. Dokumentärfilmen upplever just nu en storhetstid i landet och förklaringen tycks ligga i ett behov bland befolkningen att försöka förstå sig själva och sitt land.
