Amman, 030123 (IPS) – Klockor med Saddam Hussein på? Ägaren till klockaffären i det palestinska flyktinglägret Baka'a utanför Jordaniens huvudstad Amman blir full i skratt.
– Vi har inte sålt sådana på ett tag. Vi får dem inte längre från Irak och det finns knappas någon efterfrågan här längre. Han tvekar lite innan han fortsätter. – Till och med det fåtal irakier som fortfarande kommer hit har fått nog av Saddam.
Under Gulfkriget 1991 var Baka'a och de andra palestinska flyktinglägren i Jordanien starka fästen för stödet till Irak och Saddam Hussein. Invånarna demonstrerade för Irak, satte upp affischer med Saddam Hussein och köpte klockor och nyckelringar med hans bild på. Idag pryds de smala gatorna i lägret inte av några affischer och ingen demonstrerar. Det visar hur både allmänhetens och den officiella inställningen till Saddam Hussein har förändrats i Mellanöstern. Medan hundratusentals människor i Europa och USA protesterar mot ett möjligt anfall på Irak är det öppna motståndet i Mellanöstern inte av samma omfattning som vid Gulfkriget 1991. Flera av regeringarna i regionen är motståndare till ett krig eftersom de fruktar att det kan underminera dem själva i framtiden – men inte av rädsla för den egna folkliga opinionen. – Vi stödde Saddam 1991 och gick ut på gatorna i protest mot kriget. Sen såg vi honom som befriare men det visade sig att han inte var det. Hans regering är lika illegitim som alla de andra här i regionen, säger klockaffärens ägare, som vill vara anonym. Inställningen till kriget är idag nästan spegelvänd jämfört med 1991. Då stödde både Jordanien och palestinierna Saddam Hussein medan Egypten och Syrien ställde upp på den internationella koalitionen mot Irak och till och med bidrog med trupper.
Den jordanska regeringen stödjer fortfarande inte ett anfall mot Irak men regeringen är mycket mer neutral och det är inte uteslutet att Jordanien skulle samarbeta med USA. Jordaniens före detta utrikesminister Jawad Anani säger att regeringen är mycket mer moderat idag än 1991.
– Vi har lärt oss en läxa, säger han. Jordanien straffades svårt under 90-talet för stödet till Irak, både på ekonomisk och diplomatisk nivå. Nyligen gick landets kung ut med en kampanj under parollen “Jordanien först”. Anai säger att kampanjen behövs för att det finns många “utländska krafter” som försöker påverka de jordanska partier och grupperna. Kampanjen ses som en varning till jordanierna, varav många har palestinskt påbrå, för att inte bli allt för engagerade i problemen i Palestina och i Irak. Den jordanske affärsmannen Labib Kamhawi var tidigare engagerad i solidaritetsrörelsen som stödjer Irak men tar nu avstånd från den. Han är dock kritisk till kungens “Jordanien först- kampanj” som han ser som ett slag mot arabisk solidaritet och enhet.
Kampanjen har skapat ilska, säger han och menar att det finns en växande klyfta mellan regeringen och folket i Jordanien.
I de palestinska områdena pågår konfrontationen med Israel för fullt och den palestinska myndigheten har i praktiken slutat att fungera. Men de palestinska politikerna tror inte att ett krig mot Irak skulle innebära att våldet i de palestinska områdena skulle öka.
– Palestinierna har nog med sina problem och vill inte ge Israel en ursäkt för att driva en ändå hårdare politik, säger Ziad Abu Amr, ordförande för den politiska kommittén inom det palestinska lagstiftande rådet. Han utesluter dock inte en upptrappning av våldet, särskilt inte om kriget mot Irak blir långdraget och många civila irakier dödas.
– Det går inte att utesluta att grupper som känner samhörighet med al-Qaida försöker genomföra något spektakulärt, säger han. Det är inte heller uteslutet att amerikanska mål i arabvälden kan utsättas för attacker. Attentat har redan genomförts i Jordanien och Kuwait men palestinierna har aldrig haft amerikanska medborgare som mål, säger Abu Amr.
Hisham Qassem, chefredaktör för den engelskspråkiga egyptiska tidningen Cairo Times, tonar ner vikten av folkliga protester mot en eventuell invasion av Irak i regionen men säger att hans regim oroar sig för vad USA har för planer i Mellanöstern. – Folkopinionen är apatisk till Irakfrågan och hur som helst så har gatuaktioner aldrig störtat några regimer här, säger Qassem.
Regeringen under ledning av Hosni Mubarak oroar sig inte för demonstrationer eftersom den känner sig övertygad om att den har kontroll över de oliktänkande i landet. Det regeringen oroar sig för är vad Bush har för planer för regionen, enligt Qassem. – Regeringen här och i hela regionen är emot ett angrepp på Irak eftersom de blir mycket nervösa över frasen “regimskifte”. De fruktar att om USA lyckas i Irak ska samma sak göras mot andra stater, säger han och påpekar att inget av de 22 medlemsländerna i Arabförbundet är en demokrati. Syrien är verkligen ingen demokrati, och landet har stor anledning att oroa sig för USA:s planer eftersom landet finns uppsatt på USA:s lista över länder som stödjer terrorism.
Den syriska regimen, som leds av den unge, oerfarne presidenten Bashar Assad, har varit mycket samarbetsvänlig mot USA i kampen mot al-Qaida, säger Farid Al-Khazen, statsvetare vid det amerikanska universitetet i Beirut. Anledningen är att Syrien vet att landet står näst på tur efter Irak, menar han. Men att samarbeta i kampen mot al-Qaida kanske inte räcker eftersom Syrien fortsätter att stödja den militanta rörelsen Hizbollah. Landet stödjer även militanta palestinska organisationer och dessutom bryter Syrien mot sanktionerna mot Irak. Enligt vissa rykten har landet även bistått Irak militärt. Al-Khazen tror att regimen i Damaskus kommer att försöka blidka amerikanerna genom att hålla Hizbollah lugna under ett eventuellt krig.
