Islamabad, 021014 (IPS) – Resultaten av förra veckans val i Pakistan är ett första tecken på hur politiken i ett av de större muslimska länderna förändrats efter den elfte september. Ironiskt nog tycks den amerikanska utrikespolitiken mot den muslimska världen under president Bush ha hjälpt islamisterna i Pakistan.
Samma dag som det visade sig att de religiösa partierna i Pakistan gått framåt starkt i landets val, gav den amerikanska kongressen klartecken till en eventuell attack mot Irak. Dagen därpå rapporterade New York Times att bland Pentagons planer för Irak fanns en militär ockupation under en amerikansk general.
Ironiskt nog kan den amerikanska utrikespolitiken mot den muslimska världen under president Bush ha hjälpt den islamistiska alliansen Muttahida Majlis Amal, MMA. Alliansen fick det högsta antalet röster som hittills uppnåtts av religiösa partier i landet.
Pakistans religiösa höger har onekligen tjänat på den anti-amerikanism som spridits efter bombningarna av Afghanistan förra året, och de nuvarande planerna på att attackera, invadera och ockupera Irak.
Samtidigt ska MMA:s framgångar sättas i sitt sammanhang. De största demonstrationerna mot en amerikansk attack på Irak har genomförts i London, Berlin och Paris – och inte i något muslimskt land. De flesta i MMA:s ledarskap har erfarenhet av parlamentsarbete. Och de är representanter för en viktig del av den pakistanska opinionen.
Vad viktigare är – de kommer nu att vara aktörer inom systemet, snarare än att vara en utomstående kraft som försöker destabilisera systemet – vilket var fallet under större delen av 1990-talet.
I helgen kom en viktig vägvisare från MMA:s talesman i form av uttalandet “vi är redo att samarbeta med USA i kriget mot terrorismen, men USA ska inte förvänta sig vårt stöd i kriget mot islam eller muslimerna”. MMA kan komma att bli viktiga när det gäller att främja harmonin mellan de olika religiösa grupperingar i landet. Detta eftersom alliansen består av företrädare för alla muslimska trosinriktningar.
På senare år har hotet mot Pakistans säkerhet främst kommit inifrån, genom extremismen bland olika religiösa grupperingar. Ett stort antal människor har dödats i dessa strider.
Valresultatet i Pakistan visar även på ett annat trendbrott. Tidigare har receptet på framgångsrika valkampanjer ofta bestått i att hålla en hård och oresonlig linje gentemot landets ärkefiende – grannlandet Indien. Men i detta val har den linjen varit mer tillbakahållen.
Istället har “Afghanistan-faktorn” spelat en viktigare roll. Ett bevis för det är MMA:s framgångar i de pashtunska områden i provinserna som gränsar mot Afghanistan, där 20 miljoner människor lever. En stor del av Afghanistans befolkning är också pashtuner.
I samband med de amerikanska bombningarna av Afghanistan hölls de största demonstrationerna mot kriget i dessa provinser.
Inget ensamt parti gavs i valet entydiga mandat – varför man kan räkna med att Pakistan kommer att styras av en koalitionspolitik.
Det medför en historisk möjlighet för de olika politiska krafterna i landet att begrava stridsyxan – och gå vidare efter de hårda politiska strider som dominerade landets politik under större delen av 1990-talet.
Men nyckeln till en framtida stabilitet finns hos militären, och huruvida de kommer att tillåta ett civilt styre av landet. Landets militäre ledare, president Pervez Musharraf, kommer nu att omges av åtminstone två ministrar från MMA i sitt nybildade Nationella säkerhetsråd, NSC.
Deras åsikter om utrikespolitiken kan komma att kollidera med presidentens – i synnerhet när det gäller en eventuell amerikansk invasion av Irak.
En tredjedel av senaten och en stor del av nationalförsamlingen kommer att bestå av representanter från MMA och debatterna kommer att bli hårda.
Den pakistanska militärregimen står inför två olika valmöjligheter. Antingen accepterar man valresultatet, låter politikerna styra och demokratin för en gångs skull fungera. Men det militära etablissemanget kan också välja att strunta i valresultatet och införa undantagstillstånd.
Pakistan står idag inför ett vägskäl. Det kan ses som en test av kuraget hos både den militära och politiska ledningen i landet.
