New York, 020604 (IPS) – I en ny dokumentärfilm berättas om den skräck som det tio år långa inbördeskriget i Sierra Leone innebar i synnerhet för landets flickor och kvinnor. Filmen kommer att visas vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs filmfestival i New York nästa månad.
Filmen heter Operation Fine Girl, och är producerad av den USA-baserade organisationen Witness.
I dokumentären berättas om hur RUF-gerillan strategiskt använde sig av våldtäkter och sexuellt våld mot landets kvinnor under kriget, samt hur de tvångsrekryterade barnsoldater.
Fyra drabbade människor, en ung mamma, en lärare, en ung prostituerad och en barnsoldat, berättar i filmen om hur de rövades bort och utnyttjades av gerillan.
– Denna dokumentär kommer att användas som ett verktyg av lokala barn- och kvinnoorganisationer i den freds- och försoningsprocess som Sierra Leone nu står inför, säger Gillian Caldwell, filmens producent.
RUF bildades av den då okände före detta militären Foday Sankoh 1991. Från början var gruppen en gräsrotsrörelse med en uttalat socialistisk ideologi.
Men enligt bedömare blev RUF, som stöddes av Liberias president Charles Taylor, långsamt allt mer korrumperat och engagerat i de stora diamantresurser som finns i Sierra Leone.
Över 30 000 människor dog i Inbördeskriget och tusentals människor föll offer för våldtäkter.
Ett av våldtäktsoffren, Abie, berättar i filmen om hur hon som åttaåring rövades bort från sin hemby. Soldaterna tvingade Abies föräldrar att välja mellan sina egna liv och hennes. De valde Abies, och rebellerna sköt sedan hennes mamma och pappa framför hennes ögon.
Men Abies mardröm hade bara börjat. Männen förde bort henne och våldtog henne. Hon hölls sedan fången hos rebellerna i tre år.
Läkare och människorättsorganisationer beräknar att tusentals andra flickor utsattes för liknande händelser under kriget. Kvinnor berättar om hur de tvingades bli “soldathustrur” som skulle städa, laga mat och ligga med de män som höll dem fångna.
Abie lyckades till sist fly från sin fångenskap. Nu är hon 15 år och lever som prostituerad i huvudstaden Freetown.
RUF:s talesman Gibril Massakhoi, förnekar all kännedom om våldtäkter och människorättsbrott från gruppens sida.
Men i dokumentären berättas en annan historia. I den finns också ögonvittnesskildringar från människor som flydde för sina liv när soldaterna närmade sig för att bränna ner deras byar. Många gömde sig i skogarna, men en del fångades in och fördes bort.
Christiana Thorpe, som är chef för ett rehabiliteringscenter som arbetar med kvinnliga krigsoffer, säger att hon mött tusentals unga flickor som våldtagits av rebellernas soldater.
När centret öppnade berättade Thorpe i radion om den hjälp som de kunde erbjuda flickor. Till en början stod centret tomt. Men sedan kom det några besökare, och snart strömmade det in krigsskadade flickor och kvinnor.
För vissa av kvinnorna har det tagit flera år innan de kunde berätta om sina upplevelser.
Men även pojkar råkade illa ut under kriget. Sjuårige Omaru var på väg till skolan när rebeller kidnappade honom och hans vänner. Han fick genomgå soldatutbildning. På nätterna hällde soldaterna ett vitt pulver i hans te, som de sa skulle göra honom “grym”.
I en av filmens mest gripande scener berättar Hana om hur hon rövades bort, våldtogs och till sist lyckades fly från rebellerna med sitt barn på ryggen.
Efter att ha varit på Thorpes center arbetar nu Hana som lärare.
Men hennes upplevelser plågar henne fortfarande mycket. Hon gråter när hon säger att de som begick övergreppen – tidigare soldater – har fått hjälp av myndigheterna, trots att många av deras offer inte fått någon hjälp. Hon är ilsken och upprörs av att många av våldtäktsmännen inte visat någon ånger.
Men trots all den skräck Hana upplevt säger hon sig vara beslutsam med att låta livet gå vidare.
