Havanna, 020429 (IPS) – Under mer än 30 år sågs avsaknaden av hembiträden på Kuba som en seger för den socialistiska kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män. Men i samband med den ekonomiska krisen på 90-talet började antalet hembiträden åter stiga.
– Om någon för tio år sedan hade sagt att jag skulle få ett hembiträde som städar, tvättar och stryker hade jag inte trott på det, eftersom jag tyckte att det var förnedrande, säger Milagros Castañeda. Men enligt henne förändrade den ekonomiska krisen allting.
– Jag insåg att om jag skulle göra allt hushållsarbete skulle jag inte hinna med mitt arbete.
Castañeda, som arbetar för ett utländskt företag i Havanna, menar att hon genom att anställa ett hembiträde dessutom fick möjlighet att hjälpa någon hon bryr sig om. Hon pratade med en ung granne som hon känt sedan barndomen och vars ekonomiska situation var mycket svår.
– Jag erbjöd henne 25 dollar och 100 kubanska pesos i månaden, och hon tackade omedelbart ja.
Den genomsnittliga lönen på Kuba är 250 pesos i månaden. Det är en summa som man knappt kan överleva på i ett land där vissa basvaror, som tvål, bara kan köpas i de regeringskontrollerade butiker som bara tar emot dollar.
Trots att en stor del av den offentliga servicen är billig, och hälsovården är gratis i landet så är priserna på mat och kläder höga i förhållande till genomsnittsinkomsten.
Landets bruttonationalprodukt sjönk med nästan 35 procent mellan 1990 och 1993, i samband med att Sovjetunionen upplöstes, och landet har ännu inte återhämtat sig.
Många kubaner har börjat arbeta med turister eller på svarta marknaden för att kunna överleva. Ett stort antal kubaner är dessutom beroende av familjemedlemmar utomlands – i första hand i USA – som skickar pengar till sina släktingar.
