020205 (IPS) – En växande befolkning och krympande utrymme för djuren har lett till att många djur i Swaziland har utrotats. Men ett djur tänker inte låta sig kuvas.
– Man kan inte bråka med en flodhäst och förvänta sig att den inte ger igen, säger djurskyddsarbetaren Danny Dlamini.
En kvinna i byn Mpaka i närheten av gränsen till Moçambique fick nyligen känna på flodhästens styrka.
– Hon fördes till sjukhus med ett skadat ben, men alla är överens om att hon hade tur som överlevde, säger polisens talesman Vusi Masuku.
Dlamini förklarar att flodhästen dödar fler människor än något annat av de stora däggdjuren i Afrika. Anledningen till det är att människor och flodhästar har ett gemensamt intresse – vattnet i floder och sjöar. Flodhästar är dessutom nattdjur, och olycksaliga möten med människor i mörkret kan få dödlig utgång.
Flodhästarna lever i sjöar, floder och träsk, och de är formidabla motståndare för den som stör dem. En flodhäst väger mer än ett ton, och de kan komma upp i en hastighet av 30 kilometer i timmen.
Men liksom alla afrikanska vilddjur hotas flodhästen nu av krympande utrymme. Städernas och jordbrukets utbredning fortsätter att sluka vildmark, och gödningsmedel, insektsgift och andra föroreningar förgiftar de vatten som flodhästarna lever i.
– Flodhästar är som ormar – de gör aldrig någon illa om de inte känner sig hotade, säger Ted Reilly, som driver flera vildmarksparker i Swaziland.
Den största attraktionen i Mlilwane, den äldsta vildmarksparken i landet, är när flodhästarna får mat på eftermiddagen. Turisterna som får se på står på tryggt avstånd, bakom en stenmur.
– Anledningen till att flodhästen i Mpaka angrep den olyckliga kvinnan, som kommer att återhämta sig helt och hållet, är att den hade blivit brutalt trakasserad, säger Reilly.
Enligt naturvårdare hade byborna under flera dagar kastat sten på flodhästen för att jaga iväg den, och när kvinnan, som var på väg hem efter en blöt fest, snubblade över flodhästen, blev den rädd och gick till angrepp.
Flodhästattacken blev en politisk händelse när det verkade som om landets turistminister hånade byborna, som hade fått sina grödor förstörda av flodhästen.
– Det här var en Guds handling, eftersom djuret skapades av Gud, sa ministern när reportrar frågade henne om bönderna skulle få kompensation för den förlorade skörden.
– Om de vill stämma någon, så får de stämma Gud.
Djur som utsätts för tjuvjakt skyddas i Swaziland av en av världens hårdaste lagstiftningar. Sedan lagen mot tjuvjakt antogs 1994 har antalet djur som dödas under illegal jakt minskat med 90 procent, och lagen sägs ha räddat landets noshörningar.
Enligt lagen är alla vilda djur kungens egendom, så att döda dem är inte bara ett straffbart brott utan också ett angrepp på kulturen i det djupt traditionalistiska kungariket.
Flodhästen definieras som ett “klass A”-djur, och den som dödar den döms till 20 år i fängelse och dryga böter. Mördaren måste också ersätta djuret till det rådande priset hos en djuruppfödare eller en djurpark.
Men Ted Reilly kan förstå böndernas problem.
– När djur får välja mellan gröna, välvuxna och välgödda grödor å ena sidan, och torrt gräs å andra, så har man ett recept på konflikt.
Men det finns en enkel lösning, säger Reilly. Han har uppmanat jordbruksdepartementet att ge bidrag eller lån till bönderna för att sätta upp stängsel runt jordbruksmarkerna. Ett enkelt elstängsel med två eltrådar skulle stoppa flodhästarna, säger han.
För, som naturvårdarna påpekar – människorna och djuren måste hitta ett sätt att leva tillsammans i naturen. Och en sak är säker – flodhästen kommer inte att låta sig utrotas utan att slåss för sin överlevnad.
(020205)
.
