020115 (IPS) – I sitt tal den 12 januari ritade Pervez Musharraf ut kartan för den viktigaste u-svängen i pakistansk politik sedan 1977. Musharraf är på väg att styra landet bort från islamism och mot sekularism.
Efter general Zia-ul-Haqs militärkupp 1977 försökte landets ledning omforma Pakistan enligt en ideologisk bild som skulle passa militärregimens behov både på hemmaplan och internationellt.
Zia inledde en kosmetisk “islamisering”. Det inrikespolitiska motivet var att motverka den störtade Zulfikar Ali Bhutto och hans anhängare genom att dra nytta av den islamistiska oppositionen. På den internationella scenen låg en islamisering också rätt i tiden. 1979, samma år som Zulfikar Ali Bhutto hängdes, inledde Pakistan, med stöd från USA, sitt “jihad” i Afghanistan.
Ironiskt nog så håller den politik som den förra militärregimen byggde upp nu på att rivas ned – sten för sten – av den nuvarande militärregimen.
Visionen om ett progressivt och pluralistiskt Pakistan håller på att återinföras som en vägvisare för 2000-talet. Den visionen skapades av Pakistans grundare, Muhammed Ali Jinnah.
Innan lördagens tal hade Indien agerat skickligt och snabbt för att stänga in Pakistan i ett hörn.
Efter att ha tillämpat samma hotfulla stil mot Pakistan som Ariel Sharon mot palestinierna i Mellanöstern kopplade Indien frågan om krig eller fred till Musharrafs tal, som om det och inget annat skulle avgöra huruvida Indien skulle gå ut i krig mot Pakistan.
Musharraf stod inför en svår uppgift. Han var tvungen att ta hänsyn till flera olika intressen i sitt tal.
Han var tvungen att lugna Indien utan att kapitulera. Han var tvungen att ta hänsyn till internationell oro över terrorism och extremism. Och han var tvungen att tillmötesgå det pakistanska folket, som inte ville se några eftergifter och som kände att det var viktigt att sätta en gräns gentemot Indien för den nationella självkänslans skull.
I sitt 62 minuter långa tal lyckades han med alla tre. Han sa nej till Indiens begäran om att lämna ut 20 misstänkta terrorister, han fördömde Indiens “statsterrorism och människorättsbrott” i Kashmir, han höll fast vid Pakistans Kashmir-politik – minus det “jihad” som Pakistan stöttat sedan 1989 – och han samlade nationen med känslosamma uttalanden om att “Kashmir finns i vårt blod”.
Men han utlovade också krafttag mot religiös extremism, och tillkännagav att två islamistiska organisationer, som Indien anklagar för terrorism, ska förbjudas.
Musharraf avslutade talet med att fokusera på inrikespolitiska frågor, och Indien nämndes nästan bara i förbigående.
Den indiska regeringen verkade något överrumplad av talet och väntade en dag innan man svarade. Den indiska utrikesministern Jaswant Singh sa då att Indien “försiktigt välkomnade” Musharrafs uttalanden.
Då hade redan USA, EU och Ryssland hyllat Musharrafs åtgärder.
Under sina 25 månader vid makten i Pakistan har Musharraf kombinerat flexibilitet med en förmåga att fatta svåra beslut.
Han förvånade världen den 10 december år 2000 då han lät den man han avsatt i sin militärkupp gå i exil. Det var en välkommen skillnad jämfört med den tidigare militärregimens behandling av sin företrädare Zulfikar Ali Bhutto. Bhutto hängdes 1979.
Musharraf spelade fredsmäklare vid toppmötet i Agra förra året, och han släpade inte fötterna efter sig i höstas när han gjorde sig av med en tung last – Pakistans två årtionden gamla Afghanistan-politik.
Det här är inte första gången man har försökt göra en radikal omstrukturering av Pakistans politiska ideologi, men det har ofta misslyckats tidigare, framför allt på grund av att det har saknats en demokratisk grund som kunde ge utrymme för avvikande åsikter och verklig politisk pluralism.
Kan general Musharraf lyckas där andra har misslyckats? Kanske beror det på om han kan lära sig av historien.
Musharraf måste söka försoning och sträcka ut handen mot de politiska krafterna, opinionsbildarna och andra segment i det pakistanska samhället, för att bygga en demokratisk politisk process som är fri från manipulation.
Det är oerhört viktigt att det pakistanska samhället inte delas, likt det algeriska, mellan “moderata” och “extremister”.
Valsedeln är den enklaste och bästa vägen till ett stabilt Pakistan som vill odla en moderat politik med politisk pluralism. Militären kan inte ensam genomföra den förändringen – de politiska krafterna har sina rötter i massorna och de finns representerade i alla Pakistans provinser.
(020115)
.
