011108 (IPS) – Ett beslutsamt gäng amerikanska hökar som har hållit ihop genom det kalla kriget fortsätter nu att utöva påtryckningar för att George W. Bush ska utvidga kriget mot terrorismen, åtminstone till Irak.
I centrum för deras ansträngningar finns ett nätverk som kallas Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade, PNAC. I PNAC ingår flera av president Bushs viktiga säkerhetsrådgivare, samt deras meningsfränder i regeringen och i medierna.
Efter attackerna den 11 september har den gruppen intensifierat sin argumentering för att USA ska avsätta Saddam Hussein. 38 PNAC- medlemmar skriver till Bush i ett öppet brev, som har blivit något av en programförklaring för nätverket, att Saddam bör avsättas “även om bevisen inte knyter Irak direkt till attacken” den 11 september.
Libanon, Syrien, Iran och den palestinska myndigheten bör också straffas, menar de, om de inte omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa “terroristgrupper” som Hamas och Hizbollah.
Washingtons närmsta allierade i Europa är starkt emot att man attackerar Saddam Hussein, med tanke på bristen på trovärdiga bevis som knyter honom till attackerna mot New York och Washington.
De arabstater som gett USA sitt stöd – exempelvis Egypten, Saudiarabien och Jordanien – har varnat för att en attack mot Bagdad kommer att göra det omöjligt för dem att fortsätta stödja USA, och att det kommer att riskera att sätta hela regionen i brand.
USA:s försvarsminister Colin Powell har hävdat att det skulle vara kontraproduktivt att ens tala om att utvidga kriget samtidigt som USA anstränger sig hårt för att hålla liv i det arabiska stödet för de amerikanska attackerna i Afghanistan.
Inom administrationen är den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz den mest synlige förespråkaren för en attack mot Irak. Bakom Wolfowitz finns ett nätverk av politiska veteraner i Washington. Med hjälp av politisk skicklighet, talang för polemik, väletablerade kontakter inom media och underrättelsetjänst, samt ideologisk stridslust, har de utgjort ett stort inflytande på utrikespolitiken under nästan 30 år.
Kärntruppen utgörs av “neokonservativa” – tidigare demokrater, ofta mycket hängivna Israel-anhängare, som bröt med sitt parti under Vietnam-kriget och sedan rörde sig med en stadig kurs åt höger. De rekryterade framstående Nya republikaner, exempelvis den tidigare talmannen Newt Gingrich, som reskamrater.
Bland de mest kända medlemmarna i nätverket finns den tidigare FN- ambassadören Jeane Kirkpatrick, Francis Fukuyama, som skrev den uppmärksammade boken “Historiens slut”, den tidigare CIA-chefen James Woolsey och kolumnisten Charles Krauthammer.
Bland de mer inflytelserika inom den politiska sfären finns förutom Wolfowitz vicepresidentens stabschef I. Lewis Libby, Iran- Contras-veteranen Elliott Abrams, som nu är Bushs främste rådgivare i globala frågor, demokrati och mänskliga rättigheter, Douglas Feith vid försvarsdepartementet och Richard Perle, som för närvarande leder försvarspolitiska rådet.
William Kristol, som var stabschef åt den förre vicepresidenten Dan Quayle och för närvarande är redaktör för Rupert Murdochs Weekly Standard är kanske gruppens offentligt mest kände förespråkare.
Enligt de neokonservativas synsätt är USA en kraft för det goda i världen och har ett moraliskt ansvar att utöva sin makt. Amerikas makt ska vara dominerande, och USA ska vara globalt engagerade men aldrig hindras av multilaterala åtaganden från att genomföra unilaterala åtgärder för att hävda sina intressen och värderingar. Dessutom menar de neokonservativa att USA ska ha en strategisk allians med Israel och att Saddam Hussein måste bort eftersom han utgör ett hot mot Israel och Saudiarabien och för att han har samlat på sig massförstörelsevapen.
Wolfowitz och Perle arbetade för Kommittén för en förståndig försvarspolitik, CPD, som bildades 1969 för att stödja ett amerikanskt missilförsvar och som senare arbetade mot ABM-avtalet om förbud mot nationella robotsköldar.
I början av sjuttiotalet bildade de Koalitionen för en demokratisk majoritet, CDM, för att motarbeta de element inom det demokratiska partiet som var emot Vietnamkriget.
CDM-aktivisterna spelade också en avgörande roll för att kullkasta ett viktigt kärnvapennedrustningsavtal som USA hade utarbetat med Sovjetunionen 1975. Vid den tiden allierade de sig också med högerpolitiker som Donald Rumsfeld, den nuvarande försvarsministern, som då arbetade inom Gerald Fords administration.
1981 bildade de CPD-medlemmar som inte rekryterades av Ronald Reagan Kommittén för den fria världen, CFW, som arbetade för att undergräva Sovjetunionens makt i Östeuropa, för att bygga upp stödet för USA:s “stjärnornas krig”-program och för att stödja USA- stödda uppror i tredje världen.
Under Bush den äldres administration ansågs de däremot alltför högljudda och – under Gulfkriget – alltför nära kopplade till Likud-partiet i Israel.
1992 skrev Wolfowitz och Libby, som då hade höga poster inom Pentagon under den dåvarande Pentagon-chefen Dick Cheney ett förslag till strategidokument där de uppmanade den amerikanska regeringen att behålla statusen som världens supermakt och att avskräcka “potentiella konkurrenter från att ens sträva efter en större regional eller global roll”. Men de mäktigare krafterna inom administrationen, i synnerhet Scowcroft, Baker och Colin Powell, tvingade fram kraftiga omformuleringar av dokumentet.
Men många av Wolfowitz och Libbys principer återkom i PNAC:s strategi, som formulerades i ett dokument 1997. Bland de som skrev under det dokumentet finns många nuvarande toppnamn inom den amerikanska säkerhetspolitiken: vicepresidenten Dick Cheney, försvarsministern Donald Rumsfeld, Libby, Wolfowitz, Abrams, flera andra inom Pentagon, och George W. Bushs bror Jeb Bush, som är guvernör i Florida.
(011108)
.
