010927 (IPS) – Cyklarna, som tidigare verkade finnas överallt i Kubas huvudstad Havanna, blir allt mindre vanliga, trots cyklingens fördelar för hälsan och ekonomin, och trots att kollektivtrafiken fortfarande är otillräcklig.
– Under de värsta krisåren, kunde jag inte ta mig till universitetet på något annat sätt än med cykel. Jag skulle vilja fortsätta att använda den, men jag får inte tag på de reservdelar som jag behöver för att laga den, säger Mariela Rodríguez, som är 31 år gammal och ingenjör.
Liksom tusentals andra universitetsstuderande på Kuba köpte Mariela Rodríguez sin cykel till ett subventionerat pris. Staten importerade mängder av cyklar och sålde dem till ett subventionerat pris till studenter och arbetare under första halvan av nittiotalet.
Myndigheterna hade då redan ett nätverk av cykelreparatörer och de byggde parkeringsplatser för cyklar och cykelbanor för att fler skulle använda den billiga och miljövänliga transportmetoden.
– Jag köpte min cykel väldigt billigt, och den löste mina transportproblem, för när socialistblocket försvann så gjorde bussarna detsamma, säger Rodríguez.
Sovjetunionens sönderfall i början av nittiotalet hade en stor social effekt på Kuba, på grund av bränslebristen som uppstod när öriket förlorade sina största handelspartner. Antalet fordon på vägarna minskade dramatiskt.
1993 hade antalet bussar krympt till mindre än hälften av det antal som var i drift 1989, och Rodríguez hade inget annat val än att cykla 15 kilometer om dagen till och från universitetet.
Enligt undersökningar minskade de giftiga utsläppen från fordon med ungefär en tredjedel under den perioden.
Enligt officiella uppskattningar finns det runt en miljon cyklar på Kuba, som har 11 miljoner invånare.
Men många står och samlar damm, eftersom de reservdelar som behövs för att laga dem inte finns tillgängliga, eller på grund av att kollektivtrafiken har förbättrats under de senaste årens måttliga ekonomiska återhämtning.
– Många tröttnade på att leta efter reservdelar utan resultat, och sålde och övergav sina cyklar, säger Roberto García, som har en liten cykelverkstad.
García fick licens för att starta verkstaden 1994. På den tiden var det en evig ström av nya kunder. Men affärerna är inte längre lika livliga.
– Ibland arbetade jag till klockan nio på kvällen, men nu för tiden har min kundkrets minskats till hälften eller mindre, trots att jag har den enda verkstaden i området.
Antalet bilar och bussar på Havannas gator har ökat igen de senaste åren. Många företag och myndigheter har börjat använda egna bussar för att transportera de anställda, och “kollektivtaxibilar” trafikerar ett antal vanliga rutter.
Men kollektivtrafiken möter fortfarande inte efterfrågan, och cykeln är fortfarande en nödvändighet, säger José Saavedra som är koordinator i en organisation som förespråkar cykling på grund av de miljö- och hälsomässiga fördelarna.
Saavedra menar att innan Kuba kan återgå till cykeln som ett brett, miljövänligt alternativt transportsätt måste landet komma över sina ekonomiska svårigheter, eftersom de begränsar möjligheten att skapa den nödvändiga infrastrukturen.
– Cyklarna slits ut, och om man cyklar på vägar utanför staden måste man vara väl förberedd, säger Saavedra.
Han påpekar också att det råder brist på vägskyltar för cykeltrafikanter, att många vägar är i dåligt skick, och att marknaden ännu inte kan tillhandahålla den utrustning, inklusive kläder, som krävs för att göra cyklingen säker.
Och statistiken ger Saavedra stöd för sina argument. Under förra årets nio första månader dödades 158 cyklister i trafikolyckor.
(010927)
.
