010824 (IPS) – "Det ligger patienter i korridorerna, de ligger inte ens på bårar eftersom vi inte har tillräckligt många. Det är faktisk rena turen att vi har lakan så att det räcker. De mest kritiska fallen, som behöver respiratorer, ligger i ett litet rum där sjuksköterskorna vanligtvis äter, och de gravida kvinnorna turas om att använda sängarna på förlossningen".
Ett vittnesmål från en läkare i en krigszon? Nej, bara doktor Silvia Lasartes beskrivning av tillståndet på ett vanligt sjukhus i en fattig förstad till Buenos Aires i krisens Argentina.
Argentina är nu inne på sitt fjärde krisår och situationen är mycket svår i landet. Sent i tisdags, den 21 augusti, lovade Internationella valutafonden, IMF, Argentinas regering åtta miljarder i nytt bistånd som ska användas till gamla skulder och till att börja bygga upp förtroendet för landets ekonomi.
Men det dröjer innan folket märker av någon förbättring. Doktor Lasarte arbetar på sjukhuset i Pilar, 50 kilometer från huvudstaden i provinsen Buenos Aires, som är landets mest tättbefolkade provins.
I provinsen har just ett experiment inletts. Den bankrutta provinsregeringen trycker upp ett slags reverser som de betalar ut den del av de offentliganställdas lön som överstiger 7500 kronor med. Meningen är att människor ska kunna använda reverserna som kallas “patacones'' som betalningsmedel till att bland annat betala federala skatter, lån och matinköp.
Doktor Lasarte berättar att det är ett år sedan det fanns stelkrampsvaccin på sjukhuset och att antalet tuberkulosfall har ökat lavinartat i sjukhusets uppsamlingsområde. Till sjukhuset kommer många arbetslösa och låginkomsttagare så väl som många utlänningar som saknar laglig status i landet.
– Ibland känns det som om jag inte gör någon nytta när jag skriver ut ett recept till en patient, och vet att patienten antingen inte kommer att hitta medicinen på sjukhusets apotek, eller att han inte kommer att ha råd med den, säger hon.
Läkarna på medicinavdelningarna försöker se till att fattiga patienter får medicin genom att dela ut de gratisprover de fått från företag, eller laboratorier, säger hon.
Skolan är också i kris. I arbetarklassförorten la Matanza arbetar Gabriel Szklair som biträdande rektor på skola nummer 202. Szklair ler ironiskt åt radionyheten att utbildningsdepartementet har skickat ett förslag till parlamentet om att minimiantalet skoldagar ska sättas till 180.
– Jag ler för att försöka låta bli att gråta, eftersom jag uppskattar att mina elever inte kommer att ha fler än 70 skoldagar i år, säger Szklair.
Rektorn berättar att vid skolårets början saknades det så många klassrum att olika årskullar fick turas om att komma till skolan.
– Första till fjärde klass kom till skolan den första och den tredje veckan i månaden, medan femte till nionde klass kom övriga veckor, säger Szklair.
– Men ganska snart insåg vi att barnen förlorade den naturliga kontakten med skolan så de fick börja komma varannan dag istället.
Efter starka påtryckningar från skolan byggdes slutligen två nya klassrum i juli, men “inom en vecka hade dörrar, fönster och elkablar stulits så nu måste de olika årskullarna alternera igen”.
Nu strejkar lärarna i provinsen Buenos Aires sedan tre veckor. De kräver utbetalning av löner som de inte fått och de protesterar mot lönesänkningar, förseningar av leveranser av skolmat och mot att en del av deras lön ska betalas ut med de nytryckta reverserna.
Biträdande rektorn Szklair berättar att det företag som levererar skolmaten inte fått betalt sedan i april i år och att de nu hotar med att sluta leverera mat.
– Skolmatsalen får inte stänga. Cirka 500 av skolans 820 elever är beroende av skolmaten som i princip är den enda mat de får på hela dagen, säger han.
Samtidigt lovade provinsens högste skolchef, José Bordón, tidigare i år att alla skolor skulle förses med datorer med Internetuppkoppling samt med ny laboratorieutrustning.
– De lever i en annan värld, säger Szklair, som menar att regeringen inte har förstått hur dålig situationen på de statliga skolorna egentligen är.
Situationen är lika alarmerande i arbetarförorten Quilmes, där advokaten Angela Elías arbetar på familjedomstolen. Även där pågår en strejk mot löneförsämringar och mot löneutbetalningar i reverser. Elías arbetar idag bara med akuta fall – så som understöd till barn och beslut om organdonationer.
– Jag avlade en ed när jag tog det här jobbet, och kan inte sluta arbeta helt, säger hon.
Elías måste själv ofta köpa exempelvis bläck till kontorets skrivare och andra basvaror med pengar tagna ur egen ficka. Om hon väntade på att arbetsplatsen ska leverera varorna skulle hon inte kunna jobba.
Lasarte, Szklair och Elías har flera saker gemensamt. De är välutbildande och arbetar inom den offentliga sektorn. De pendlar till de fattiga områden de jobbar i. De har aldrig haft särskilt bra villkor och får sällan ut sina löner i tid. Nu ska deras löner dessutom försämras med upp mot 13 procent och en del av lönen ska betalas ut i form av reverser. Många tror att reversernas verkliga värde inte kommer att vara lika högt som provinsregeringen säger. Nästan 200 000 offentliganställda i provinsen Buenos Aires omfattas av det nya reversprojektet.
(010824)
.
