010817 (IPS) – Ett foto visar en ung man som tittar mot en flicka som tycks stå alldeles bredvid honom. Det är en far och hans dotter. Men i verkligheten har de aldrig träffats.
Lucila Quieto är en ung argentinsk fotograf som aldrig fick chansen att ta några bilder av sin far. Carlos Quieto greps, torterades och mördades av den militärregim som styrde Argentina mellan 1976 och 1983. Under perioden försvann närmare 30 000 människor på samma sätt som honom.
– Att inte ha haft något foto av mig och min far har alltid varit en plåga, säger Quieto, 24, när IPS möter henne i Italien.
Hennes arbete utgör en del av fotoutställningen Frånvarons arkeologi som öppnade denna månad i Rom. Lucilas pappa försvann innan hon ens var född.
Efter sina fotografstudier började Lucila att arbeta med fotomontage med sig själv och sina föräldrar. Många av hennes vänner blev tagna.
– Jag trodde att jag var ensam om att inte ha något foto av mig tillsammans med min pappa, men det stämde inte. Många andra unga har samma erfarenhet.
Fotoutställningen föddes ur den erfarenheten. Den har organiserats av den argentinska människorättsorganisationen Hijos, som bildades 1995 av barn till dem som försvann under diktaturen.
Ett av gruppens mål är att de militärer som begick brott mot mänskligheten blir bestraffade. Gruppen arbetar också med att försöka hitta de över 500 barn som antingen rövades bort i samband med att föräldrarna greps, eller föddes i fängelserna under diktaturen.
– Det var vanligt att medlemmar i armén illegalt adopterade de nyfödda barnen, säger Lucila.
När gruppen hittar personer som kan ha blivit illegalt adopterade genomför de en grundlig undersökning. Om bevisen är starka meddelas personerna att de kan vara söner eller döttrar till föräldrar som försvann.
Reaktionerna är olika. En del vägrar genomgå tester för att kontrollera sin identitet. Andra överger sina adoptivfamiljer och börjar istället leva med sina biologiska släktingar.
– Många börjar hata sina adoptivföräldrar och ser dem som skyldiga till barnarov. Men det finns också fall där adoptionerna skett i god tro, säger Quieto.
Hon betonar vilket svårt trauma det kan innebära att bygga upp sin egen identitet på nytt.
– Man måste betänka vad det betyder för en unga människa att inse att de personer man trodde var ens föräldrar i själva verket är föräldrarnas mördare. De vet att efter att ha blivit torterade tvingades deras mödrar föda dem fastbundna vid en säng, för att sedan mördas.
Inom organisationen finns psykologer som försöker hjälpa till med traumat.
När Hijos upptäcker en militär som under diktaturen torterat och mördat beger de sig till dennes kvarter. Där berättar de för grannarna vad personen gjort sig skyldig till, de affischerar och avslöjar militärens förflutna. Syftet är att provocera fram ett socialt fördömande.
Taktiken började användas under 90-talet och utnyttjas även av andra människorättsorganisationer i länder som Chile och Uruguay.
– Om rättsväsendet inte agerar på grund av rädsla eller bristande vilja ska torterarna åtminstone bli straffade av sina grannar. Av bagaren som inte säljer bröd, taxichauffören som ignorerar dem, tidningsmannen som inte säljer någon tidning. På det viset blir grannskapet ett slags fängelse, säger Quieto.
(010817)
.
