010816 (IPS) – Trots att inbördeskriget som kostade minst 30 000 människoliv tycktes ha tagit slut för flera år sedan, har freden inte helt och hållet lagt sig över Peru. Och nu har stridigheter återigen blossat upp mellan regeringsstyrkor och en överlevande fraktion av den maoistiska rebellgruppen Sendero Luminoso.
Regeringen har vid tre tillfällen – 1993, 1996 och 1999 – sagt att de sista kvarvarande rebellerna inte har någon militär eller politisk betydelse, vilket skulle innebära att kriget var över.
Men den del av Sendero Luminoso som kallar sig Sendero Rojo dödade fyra poliser och skadade sex andra i ett bakhåll i Satipo-dalen den sjunde augusti, bara elva dagar efter det att den nye presidenten Alejandro Toledo svurits in.
En 35 man stark elitstyrka med tre attackhelikoptrar anfölls av runt 100 tungt beväpnade rebeller.
Det råder delade meningar om huruvida rebellattacken markerade början på en ny offensiv eller om den bara var en del av en propagandamanöver för att utöva påtryckningar mot Toledo att släppa de 3 500 Sendero Luminoso-rebeller som sitter i fängelse, i utbyte mot att rebellorganisationen omvandlas till ett politiskt parti.
Toledo har lovat att arbeta för försoning genom en sanningskommission som ska undersöka orsakerna till det politiska våldet som bröt ut 1980. Sanningskommissionen ska också utreda vem som bär ansvaret och föreslå åtgärder för att förhindra att våldet upprepas. Liknande kommissioner har inrättats i andra latinamerikanska länder som har lämnat inbördeskrig bakom sig.
Det politiska våldet i Peru bröt ut 1980 och spred sig genom landets bergsregioner. 1992 kontrollerade Sendero Luminoso nästan en tredjedel av landets territorium.
Men i september samma år greps majoriteten av organisationens politiska och militära ledare i Lima, inklusive grundaren och ledaren Abimael Guzmán, som gav upp 1993, då han satt inspärrad. Samtidigt uppmanade han sina anhängare att överge den väpnade kampen.
När han gav upp föreslog Guzmán att man skulle omvandla Sendero Luminoso till ett lagligt vänsterparti, i utbyte mot en amnesti för de fängslade rebellerna.
Men det förslaget avvisades av en liten, radikal fraktion av organisationen, som leddes av Oscar Ramírez, alias Feliciano. Han bildade Sendero Rojo, en utbrytargrupp som återupptog gerillataktiken.
1996 förklarade Alberto Fujimoris regering att Sendero Rojo inte hade någon militär styrka. Feliciano greps senare, i juli 1999.
Enligt polisen efterträddes Feliciano av Artemio, en hårdnackad gerillaledare vars riktiga identitet är okänd. Men Fujimori- regeringen vidhöll att de aktiva gerillaenheterna var minimala, och att de inte hade några utsikter att växa.
Toledos inrikesminister, Fernando Rospigliosi, håller med om den uppskattningen, och säger att “Sendero Luminosos återkomst är helt omöjlig”.
Analytikern Lino Montes säger att Sendero Rojo i dag utgörs av flera små grupper som samlas när de planerar en betydelsefull operation, för att sedan skiljas åt.
Montes menar att bakhållet i Satipo-dalen visar att gerillan har en “bredare och fastare struktur, och att den är starkare än vad inrikesministern har erkänt.”
Men Blas Yarasca, ledaren för de paramilitära grupperna Rondas Campesinas, som består av invånare på landsbygden som beväpnades av Fujimoris regering för att slåss mot rebellerna, säger att Sendero Rojo kommer att dra nytta av den nya politiska situationen i landet för att inleda ett nytt kapitel i inbördeskriget.
– I dalgångarna kring floderna Ene, Perené och Apurimac, där gerillan är verksam, har vi 30 000 beväpnade Rondas-medlemmar som är beredda, säger Yarasca.
(010816)
.
