010727 (IPS) – Utfiskning är långt mer förödande än vad man tidigare trott, och den har pågått långt innan den började uppmärksammas under det förra århundradet, säger forskare i en ny rapport.
Konsekvenserna av utfiskning går bortom arternas minskande population. Andra arter – alltifrån andra fiskar till plantor och mikrober påverkas också, och de sammanlagda effekterna kan förändra hela ekosystem, enligt en ny rapport som publiceras i den amerikanska forskningstidsskriften Science.
“I motsats till romantiska uppfattningar om havet som den sista orörda utposten i naturen visar vår analys att utfiskning har förändrat marina ekosystem vid kusterna under alla de perioder vi har undersökt”, står det i rapporten. Forskarna har studerat utfiskning som ägde rum så långt tillbaka som för 10 000 år sedan. Men även om utfiskning förekom även för mycket länge sedan så bleknar den i jämförelse med vad som har hänt under vår tid, skriver forskarna.
FN varnade i april för att marina djurarter exploateras värre än någonsin. FN:s mat- och jordbruksorgan FAO rapporterade att minst 60 procent av världens mest värdefulla fiskarter drabbas av överfiskning eller fiske som ligger på gränsen till överfiskning. Överfiskning definieras som att fiskarten inte kan reproducera sig i samma takt som den fiskas, vilket leder till att dess population minskar.
I ett försök att förstå den effekt som överfiskningen har haft genom tiderna har forskarna studerat arkeologiska, historiska och moderna vetenskapliga uppgifter från hela världen. De har undersökt förändringar som har skett över århundraden i korallrev, flodmynningar och andra marina miljöer.
“Omfattningen av förlusterna var enorma överallt, när det gäller biomassa och förekomsten av stora djur som nu är helt frånvarande i de flesta ekosystem vid världens kuster.”
I de flesta fall följde överexploateringen av fisk och marina däggdjur i Amerika och Stillahavsområdet med den europeiska kolonisationen, enligt rapporten. Men utfiskning förekom även tusentals år innan européerna kom.
I norra Stilla havet förändrade inuiterna den marina miljön för ungefär 2 500 år sedan genom att jaga havsuttrar. Med färre havsuttrar ökade antalet sjöborrar och kelpstammarna försvagades.
Och för ungefär 10 000 år sedan i södra Kalifornien kan människor ha haft en liknande inverkan på kelpstammarna genom att överfiska utter, hummer och fiskar som lever av sjöborrar.
I början till mitten av 1800-talet, när fiske i industriell skala utvecklades längs Stora barriärrevet och den subtropiska kusten i östra Australien, ökade utfiskningen.
Valar, sjökor, sköldpaddor, pärlmusslor blev alla hårt exploaterade, och ingen av dem har lyckats återhämta sig sedan dess, enligt rapporten.
I en del fall kan förändringarna i ekosystemen ha banat vägen för andra skadliga händelser, exempelvis sjukdomsutbrott.
Blomning av giftalger har förklarats med gödning från jordbruk, men många av dessa utbrott skedde efter att musslor, som äter alger, hade överfiskats, enligt artikeln.
Den tidigare rika tillgången på musslor kunde hålla giftalgerna i schack. Men efter det storskaliga mekaniska fisket från 1870-talet till 1930-talet började giftiga alger att blomma.
Forskarna som står bakom rapporten rekommenderar nya sätt att hantera sådana problem. Till exempel menar de att forskare som sysslar med algblomning borde studera möjligheterna till massiv återuppbyggnad av musselbeståndet.
“Tidigare försök har misslyckats eftersom de har fokuserat enbart på de mest närliggande symtomen, i stället för att studera de djupare historiska orsakerna”, menar forskarna.
(010727)
.
