010522 (IPS) – Skräpplockarnas fackförbund organiserar de fattiga människor som varje dag lägger grunden för det indiska återvinningsarbetet. Lönen är usel och arbetsförhållandena svåra. Nu kräver förbundet att deras medlemmar, som främst är kvinnor, ska omfattas av arbetslagstiftningen.
Den 80-åriga skräpplockaren Ahilyabai Avte går sakta upp på podiet. Hon bär med sig sin karakteristiska vita säck.
Men istället för skräp plockar hon fram plakat vars budskap delas av alla de tusentals skräpplockare som finns bara i delstaten Maharashtra, och överräcker dem till arbetsministern Hemant Deshmukh.
Nyligen träffades närmare tre tusen skräpplockare vid ett möte i en sporthall i Pune. Där formulerades kraftfulla krav på regeringen att skräpplockarna ska omfattas av arbetslagstiftningen. Detta skulle ge dem sociala fördelar och betyda att deras värdefulla arbete erkändes, hävdar de.
Ahilyabai är äldst av de ungefär fem tusen medlemmarna i Skräpplockarnas förbund. Förbundet bildades 1993 och har hittills lyckats få till stånd en gruppförsäkring som täcker 650 skräpplockare.
Ahilyabai går varje morgon ut och rotar i skräphögarna i Pune. Hennes fårade ansikte och tunna röst berättar sin egen historia.
– Jag gör illa mig när jag plockar glas och jag lyckas tjäna mellan 10 och 20 rupees om dagen. Jag har fyra barn, men får ingen hjälp av dem. Tvärtom – de ber mig om pengar, säger hon.
Dagsinkomsten motsvarar mellan två och fyra kronor.
Anasuya är 60 år.
– De bästa åren i mitt liv har gått åt till att sortera sopor, säger hon.
Tidigt varje morgon går de ut på gatorna med sina vita skitiga säckar och letar efter återvinningsbara sopor.
Men vid konventet var säckarna lagda åt sidan.
I delstaten finns det närmare 100 000 skräpplockare. De flesta är kvinnor och daliter, eller som de också kallas, oberörbara.
De letar papper, plast, glass och metall som de sedan säljer till skrothandlare. Skräpplockarna tillhör en oorganiserad och informell sektor som inte omges av någon arbetslagstiftning.
Enligt en studie som genomförts i Pune tjänar staden över motsvarande 200 000 kronor om året på skräpplockarnas arbete. Detta genom minskade transporter.
Skräpplockarna i tremiljonersstaden samlar varje dag ihop motsvarande 151 ton skräp.
De flesta skräpplockarna är gifta kvinnor som inte kan läsa eller skriva. Nästan hälften av dem tjänar mest i sina hushåll. Deras genomsnittliga dagsinkomst ligger på motsvarande 15 kronor.
Bortsett från den dåliga lönen så är dessutom deras arbetssituation farlig. Var tredje har blivit biten av hundar och varannan skadar sig minst en gång i veckan på vass metall eller krossat glas. Tre procent av dem har fått sådana skador att de blivit permanent handikappade.
Och skräpplockarnas arbete är undervärderat av städernas medborgare. Men i själva verket, hävdar fackförbundet, bygger hela återvinningspyramiden på deras arbete. Och eftersom de är aktiva i ett ekonomiskt produktivt, och miljömässigt sunt arbete – borde de erkännas som de oskyddade kroppsarbetare de är.
Varje skräpplockare borde registreras hos de lokala myndigheterna, menar facket.
De vill också att skräpplockarna ska ingå i arbetslagstiftningen för oskyddade arbetare, och att industrin och handlarna ska bidra med de bindande ersättningar som finns i den lagen. Myndigheterna borde också bidra med sjukvårds- och livförsäkringar, menar facket.
Vid mötet gav arbetsministern Deshmukh en typisk politikerrespons till kraven genom att hävda att han skulle se över det hela.
– Vi borde åtminstone få minimumlöner för vårt arbete, säger Ulan Kamble.
(010521)
.
